Musik?

The Dark Side of the Moon 

Pink Floyd. Piiink Floyd. Pink mother fuckin' Floyd - säger man det tillräckligt många gånger tappar Floyd betydelsen i ordet och Pink framhävs: "Pink?" tänker man momentärt, innan ordet Floyd påminner om vart fan man är. Är inte musik bara underbart? Jag tycker att musik är underbart. En gång för inte så länge sedan var jag på en eldshow med dansande människor; det var inte första gången jag var på ett ställe där folk villkorslöst började gå åt ett håll utan att tänka efter - och den dagen, så rörde sig en hel folkmassa bort. Jag med, för den delen; alla bara gick och följde dessa dansörer utan att veta varför. Det var en sådan tystnad över hela gruppen som gick, som om tankar tillfälligt var fria och öppna - men ingen tänkte eller tyckte något överhuvudtaget. Det var ren och skär cerebral tystnad.
 
Jag fortsatte att vandra som lammet jag var tillsammans med alla andra, kändes det som att denna dansen de gjorde var så gammal. Gammal, inte som i föråldrad, utan som i något genuint uråldrigt. Det slog mig på den delen av själen som konst och vackra landskap gjorde: man bara tänkte, "Oh, detta känner jag igen från någonstans och någon gång." Dansen var människan, så att säga. Skönhet.

Samma del gäller vid musik - inte specifika band, utan mer åt det konceptuella hållet - där idéen om att skapa ljud och rytm snuddar vid en känslomässig del av mig som jag både gillar och ogillar att bli rörd på. Vissa musiker säljer sig, men många gör inte - utan spelar bara för att de gillar att spela, utan att egentligen veta varför. Men jag protesterar och säger att det är något mänskligt det med, som denna dansen.

Ibland dock, när man inte har ont i kroppen, fri från huvudvärk och fri från allt annat, sitter man i ett likadant ställe som man satt på för dagar sen, men i en annorlunda, idéfull verklighet, och då hör man musik för vad det verkligen är: detta konceptuella.

    (Any Colour You like - Pink Floyd)

En bild av Oppenheimer

"We knew the world would not be the same. A few people laughed, a few people cried, most people were silent. I remembered the line from the Hindu scripture, the Bhagavad-Gita. Vishnu is trying to persuade the Prince that he should do his duty and to impress him takes on his multi-armed form and says, "Now, I am become Death, the destroyer of worlds." I suppose we all thought that one way or another." - J. Robert Oppenheimer

      

   Oppenheimer skapade atombomben, eller tillsammans med hundratals forskare gjorde han, och ja, indirekt är han ansvarig för både Nagasaki och Hiroshima dåden – och vartenda av dessa människor som dog där och alla missfall som varje japan-bo har drabbats av tack vare den radioaktiva spridningen.

    Och genom samma resonemang är Franklin D. Roosevelt ansvarig för att han skrev sin  namntäckningen på pappret som startade Manhattanprojektet; den gruppen som under ledning av Oppenheimer skapade bomben, av ren order. Där efter kan man skylla på Albert Einstein och Leó Szilárd genom sitt brev till presidenten som varnade honom för just sådana vapen

   ”[…]this new phenomenon would also lead to the construction of bombs, and it is conceivable — though much less certain — that extremely powerful bombs of a new type may thus be constructed. A single bomb of this type, carried by boat and exploded in a port, might very well destroy the whole port together with some of the surrounding territory. However, such bombs might very well prove to be too heavy for transportation by air.”

 Som för övrigt aldrig hade skrivits om det inte hade varit för andra världskriget – eller för den delen om Norge och deras Uranium-utvinningsvärk aldrig hade funnits, hade inte Hitler kanske hittat intresse för atomvapen.

Enola Gay - flygplanet som höll Hiroshima-bomben

    Man kan skylla idéerna bakom länderna som uppfostrade personerna som drev vidare detta projektet med – man kan gå back till amerikanska frihetskriget och säga att alla människor dödade i händer av amerikanska soldater och deras order är – och utan tvekan bara är – amerikanska fadrarnas fel.

   Om det inte vore för det sjuåriga kriget mellan Stor Britannien och Frankrike hade de kanske haft pengarna kvar att finansiera och klara av protesterna från kolonierna – och då, kanske å kanske, hade USA aldrig fått chansen att bli självständig.

    Hade vissa kungar aldrig födds in i olyckliga monarkier, al á Ludvig, hade krig kanske aldrig urartat mellan två enorma länder.

     Å andra sidan, om atombomben aldrig hade exploderat, så kanske japan aldrig hade gett upp: kriget hade kunnat ta död på ännu mer människor – pressen med atombomben kanske aldrig heller hade nått Hitler och då hade tredjeriket stått än idag.

   Vems fel är det egentligen? Personerna som armerade bomben på Enola Gay, eller han som släppte den över Japan – det brukades till och med sägas att piloten tog sitt liv efter att ha landad planet i amerikanska territorium: sanningen, sades det, var alldeles för mycket. För att citera Vishnu. Eller skulle man påstå att det är tillverkarna; mannen som gav order eller han som födde personen bakom?

   Mitt huvudfråga är: vad är egentligen konsekvenser? Man kan klyva allt i mindre delar, och om man kan det, vems handlingar spelar egentligen roll och när kan man avsätta sig själv från dessa ansvar? Om mina barn massmördar hundratals tusen, är det mitt ansvar; eller om jag hjälper till att utforma en teori som ansvarar för en ny ideologi som någon använder för att kontrollera en tyranförstörd nation, är det då jag som ansvarar för allas död? 

Vad som är vad

Salvador Dali - Elefanterna

   Dags att återvända antar man, tillbaka till vad man ska kalla den verkligheten man önskar att man inte levde: jag menar, många känner väl så?  Idag tittar man ut över världen genom sitt UV-skyddade köksfönster och funderar, "ska jag beräkna verkligheten eller ska jag känna den?" Ett mycket väl medvetet val med.

    Jag kan inte föreställa mig hur detta råkar vara något enbart som jag sysslar med. Om du läser denna bloggen, eller rättare sagt, har kommit tillbaka efter en lång tid och upptäckt att jag uppdaterat den, då är du säkert en sådan med: vissa definierar det som drömmare, andra som flummare – vi är dom som tänker en stund, bland annat de med musik i öronen stirrande ut mot vad som ser ut att vara ingenting; vissa av oss så kallade drömmare är teoretiker: vårt största uppgift är att förbättra saker och att förstå. Några andra är motsatsen, kännare – dessa som drivs av impuls (både av ilska och glädje)  - och dessa är så mycket lättare att relatera till.

    Vissa personer är dock något annat: byråkraterna, politikerna, journalisterna (åtminstone vissa) och papperspressarna. Det är där man kan se gränserna av det mänskliga gå – det är nog brytningspunkten: ändå sedan jag var ett barn och kollade på mina dokumentärer på Discovery Channel eller läste naturvetenskapsböckerna som vår skolbibliotekarie Peter lånade ut, har jag alltid trott att det som definierade människan var deras vilja att upptäcka – det är vad som har lett oss till förståelsen av fysiska lagar,  satt oss på månen, kommunicerat över tusentals mil – och vad jag menar med brytningspunkten är just detta, helt tydligt ibland går denna fantasilösa verklighet fram; detta som byråkraterna kallar sanning – en verklighet där allting är fakta, källa och realitet.

   Det skrämmer mig. Så pass mycket att jag känner det nödvändigt att skriva det en söndag morgon så här sent. Föreställ er en värld där allting är påhittat; hur hade vi drömmare överlevt då? Teoretikerna i denna låtsas konceptuella värld där allting redan är framtänkt. Vi drivs av era misslyckanden, pressare, vi lever för att ni har fel. För oss är okunnighet verkligen en välsignelse. Politiker, t.ex. lever efter vår motsats; i den politiskt aktiva världen är samhället redan förstått – det betyder alltså att människan är definierad, sinnet är kartlagt, vänskap och kärlek; samarbete, medvetande och gemenskap, hat och socialkompetens – och det enda som är kvar av dessa politiker är att framföra systemet (och göra det systematiskt).

    Och även om det knappast finns något mer tabu än att säga att politik är bortom fel, så måste jag gå hela vägen här och påstå det: om politik (och här antar vi att politik är per definition förståelsen av samhället, och sedan framförandet av den förståelsen på ett praktiskt sätt) verkligen är en filosofi som så pass vetenskapligtbelagd att vi lägger det som grunden av vårt samhälle, varför å varför finns det då åsikter om det? Hur kan två partier, ett radikalt vänster och ett annat radikalt höger, påstå sig både ha klurat ut vår värld? Problemet är att det är just dessa papperspressarna och ”realisterna” som är överhuvuden, medan det egentligen borde vi drömmare och teoretiker som styr: och varför då, frågar ni som skumläst hela inlägget, varför skulle ni göra det så mycket bättre?

 Vietnam konflikten - massgravar

   Svar: Teoretikerna vet att del 1 av sökandet av kunskap är felande, och ni har felat; era misstag är våran utgångspunkt, våra fel är nästa generations början: låt oss kalla detta vår nya politiska ideologi. Hur mycket man än kritiserar denna mänskliga kategorisering måste man erkänna en sak: världen är sönder. Vi har Golding och Huxley; Orwell och Voltaire; Wells, Dickens och Ayn Rand; Burgess: alla författare som påstod att världen var ond pågrund av dess innehavare var onda – kanske å kanske är det så att världen är fallen för att vi bara inte vet så pass mycket än. Jag känner mig melankolisk så. Visst världen är vacker den med – men enbart vacker, i mina ögon, när vetenskapsmän och drömmare har varit i farten: den är vacker när Dali målat sina tavlar, när Da Vinci dragit sina penseldrag; Carl Sagen och Cosmos; när Aldous Huxley beskrivit spiritualiteten eller när Odilon Redon skissade sina spindlar – åh, till och med Monet målade sina näckrosor, då är världen som vackrast. Sedd ur artistens ögon.

Från realistens synvinkel har vi krig; vi har Libyen, Egypten, Japan, vi har nazisterna; kommunismen, den polisstat som USA och Nord Korea jobbar fram emot – vi har allting dessa filosofer och författare såg i mänskligheten, men vi har det bara hos byråkraternas sinnen; all död och all hemskhet som organiserade grupper av anonyma människor bidrog, allting från papperspressare: ingen konstnär har någonsin skadat på samma sätt.

   Slutsats: mänskligheten är inte krossad, det räcker med att kolla i spegeln för att förstå det eller på sin egen familj; vad som är sönder är vår trångsynthet, denna idéen om att världen är färdig för oss. Monet och Dali var generationer före sin tid: verkligheten visar sig bara för de som är värdiga den, och dessa personer fick ett smakprov. Ta en titt på tavlan och bedöm, vad är finare, elefanterna eller den så kallade realismen som våra ledare förespråkar?