Nitton-hela-århundraden, en liten prick i kosmos; oändligt obefintlig, och genom de 4,6 miljarder år Jorden har funnits, har nitton århundraden kommit och gått som ingenting. I detta ingenting, då man tittar så nära det går, går en sekund av denna ofantligt långa tidsperiod förbi som en regndroppe en varm sommardag.
Vi går in på innebörden av tidsbegrepp, för att förstå hur otroligt lång tid detta är. Sexton miljarder år sedan, ur ingenting, skapades en singularitet, eller rättare sagt motsatsen till en singularitet: en plötslig explosiv motpol till gravitationen, som slungade ut med enorm kraft och skapade det första som någonsin kan ha skapats: tid.
Som den första droppen i ett enormt hav, tillkom tid och påbörjade startskottet. Ur en regndroppe, kom en annan, tills flera miljoner år senare bildades en pöl.
En miljon år består av tio stycken hundratusen år, tio stycken av vad som just nu är det tjugonde århundradet: alltså en femtedel av en sådant oöverskådligt lång tidsperiod. Hundratusen år består av hundra stycken tusenårsperioder, alltså vad vi idag kallar en otänkbar framtid - vilket inte är lätt för den mänskliga hjärnan att förstå, då storleken och mängden är obegriplig. På tusen år har vi tio stycken hundra års perioder, hundra år på den och tillslut 365 dagar på året. En dag upplever vi som 24 timmar, där en sådan dag kan antagligen gå väldigt snabbt för en människa, eller väldigt långsamt, beroende på hur den upplever dagen. Inom denna tidsperiod, som med tanke på människans begränsade minneskapacitet, inte är möjligt att förstå, placerar vi nu en hypotetisk observatör, en oändligt levande odödlig man, som är vår kameraman, här för att förenkla resan. På 365 dagar, ett år, tillkommer sedan tio stycken solvarv (som är nästan så länge jag har varit medveten om något relevant), tills plötsligt, då vår man har varit med om en hundra år lång tidsperiod - han har då överskridigt den ungefärliga genomsmittliga åldern för både män och kvinnor med över tjugo år, men undviker att åldras som alla andra hundraåringar från hans egna minnen: gamla och skrynkliga, dementa och använda. Hundra år av senilitet multiplicerat med tio, och vi har nått den lilla tiden av tusen. Spolar vi fram genom vår observatörs oändliga lidande, hittar vi tillslut tiotusen års eran; skillnaden mellan civilisationer, tills hundratusen år är här: den tid evolutionen tar på sig för att ändra och förbättra livet själv. Vår man lever genom detta tio gånger om, och har nu nått vår miljon års epok: då vattnet precis har börjat likna en pöl.
För att nu visa ytterliggare vart vi ligger, föreställ er nu hur den vattenpölen har blomstrat upp och blivit ett hav; en gigantisk atlant, med regn som konstant droppar över i en rapid hastighet, då vi, den moderna människan, det intelligenta livet, är den femte droppen bak.
Jag älskar oändlighet: jag älskar odödlighet - det är det mest fascinerande att skriva om, det mest fantastiska att läsa. En tyst och subjektiv människa som placeras i oändlighetens objektivism: två motpoler som möts - den ostoppbara kraften emot den oslagbara väggen.
Jag väntar till jag kan skriva bättre, tills jag är äldre och har mer erfarenhet: då ska jag skriva om oändligheten, och göra det jävligt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar