Musik?

The Dark Side of the Moon 

Pink Floyd. Piiink Floyd. Pink mother fuckin' Floyd - säger man det tillräckligt många gånger tappar Floyd betydelsen i ordet och Pink framhävs: "Pink?" tänker man momentärt, innan ordet Floyd påminner om vart fan man är. Är inte musik bara underbart? Jag tycker att musik är underbart. En gång för inte så länge sedan var jag på en eldshow med dansande människor; det var inte första gången jag var på ett ställe där folk villkorslöst började gå åt ett håll utan att tänka efter - och den dagen, så rörde sig en hel folkmassa bort. Jag med, för den delen; alla bara gick och följde dessa dansörer utan att veta varför. Det var en sådan tystnad över hela gruppen som gick, som om tankar tillfälligt var fria och öppna - men ingen tänkte eller tyckte något överhuvudtaget. Det var ren och skär cerebral tystnad.
 
Jag fortsatte att vandra som lammet jag var tillsammans med alla andra, kändes det som att denna dansen de gjorde var så gammal. Gammal, inte som i föråldrad, utan som i något genuint uråldrigt. Det slog mig på den delen av själen som konst och vackra landskap gjorde: man bara tänkte, "Oh, detta känner jag igen från någonstans och någon gång." Dansen var människan, så att säga. Skönhet.

Samma del gäller vid musik - inte specifika band, utan mer åt det konceptuella hållet - där idéen om att skapa ljud och rytm snuddar vid en känslomässig del av mig som jag både gillar och ogillar att bli rörd på. Vissa musiker säljer sig, men många gör inte - utan spelar bara för att de gillar att spela, utan att egentligen veta varför. Men jag protesterar och säger att det är något mänskligt det med, som denna dansen.

Ibland dock, när man inte har ont i kroppen, fri från huvudvärk och fri från allt annat, sitter man i ett likadant ställe som man satt på för dagar sen, men i en annorlunda, idéfull verklighet, och då hör man musik för vad det verkligen är: detta konceptuella.

    (Any Colour You like - Pink Floyd)

En bild av Oppenheimer

"We knew the world would not be the same. A few people laughed, a few people cried, most people were silent. I remembered the line from the Hindu scripture, the Bhagavad-Gita. Vishnu is trying to persuade the Prince that he should do his duty and to impress him takes on his multi-armed form and says, "Now, I am become Death, the destroyer of worlds." I suppose we all thought that one way or another." - J. Robert Oppenheimer

      

   Oppenheimer skapade atombomben, eller tillsammans med hundratals forskare gjorde han, och ja, indirekt är han ansvarig för både Nagasaki och Hiroshima dåden – och vartenda av dessa människor som dog där och alla missfall som varje japan-bo har drabbats av tack vare den radioaktiva spridningen.

    Och genom samma resonemang är Franklin D. Roosevelt ansvarig för att han skrev sin  namntäckningen på pappret som startade Manhattanprojektet; den gruppen som under ledning av Oppenheimer skapade bomben, av ren order. Där efter kan man skylla på Albert Einstein och Leó Szilárd genom sitt brev till presidenten som varnade honom för just sådana vapen

   ”[…]this new phenomenon would also lead to the construction of bombs, and it is conceivable — though much less certain — that extremely powerful bombs of a new type may thus be constructed. A single bomb of this type, carried by boat and exploded in a port, might very well destroy the whole port together with some of the surrounding territory. However, such bombs might very well prove to be too heavy for transportation by air.”

 Som för övrigt aldrig hade skrivits om det inte hade varit för andra världskriget – eller för den delen om Norge och deras Uranium-utvinningsvärk aldrig hade funnits, hade inte Hitler kanske hittat intresse för atomvapen.

Enola Gay - flygplanet som höll Hiroshima-bomben

    Man kan skylla idéerna bakom länderna som uppfostrade personerna som drev vidare detta projektet med – man kan gå back till amerikanska frihetskriget och säga att alla människor dödade i händer av amerikanska soldater och deras order är – och utan tvekan bara är – amerikanska fadrarnas fel.

   Om det inte vore för det sjuåriga kriget mellan Stor Britannien och Frankrike hade de kanske haft pengarna kvar att finansiera och klara av protesterna från kolonierna – och då, kanske å kanske, hade USA aldrig fått chansen att bli självständig.

    Hade vissa kungar aldrig födds in i olyckliga monarkier, al á Ludvig, hade krig kanske aldrig urartat mellan två enorma länder.

     Å andra sidan, om atombomben aldrig hade exploderat, så kanske japan aldrig hade gett upp: kriget hade kunnat ta död på ännu mer människor – pressen med atombomben kanske aldrig heller hade nått Hitler och då hade tredjeriket stått än idag.

   Vems fel är det egentligen? Personerna som armerade bomben på Enola Gay, eller han som släppte den över Japan – det brukades till och med sägas att piloten tog sitt liv efter att ha landad planet i amerikanska territorium: sanningen, sades det, var alldeles för mycket. För att citera Vishnu. Eller skulle man påstå att det är tillverkarna; mannen som gav order eller han som födde personen bakom?

   Mitt huvudfråga är: vad är egentligen konsekvenser? Man kan klyva allt i mindre delar, och om man kan det, vems handlingar spelar egentligen roll och när kan man avsätta sig själv från dessa ansvar? Om mina barn massmördar hundratals tusen, är det mitt ansvar; eller om jag hjälper till att utforma en teori som ansvarar för en ny ideologi som någon använder för att kontrollera en tyranförstörd nation, är det då jag som ansvarar för allas död? 

Vad som är vad

Salvador Dali - Elefanterna

   Dags att återvända antar man, tillbaka till vad man ska kalla den verkligheten man önskar att man inte levde: jag menar, många känner väl så?  Idag tittar man ut över världen genom sitt UV-skyddade köksfönster och funderar, "ska jag beräkna verkligheten eller ska jag känna den?" Ett mycket väl medvetet val med.

    Jag kan inte föreställa mig hur detta råkar vara något enbart som jag sysslar med. Om du läser denna bloggen, eller rättare sagt, har kommit tillbaka efter en lång tid och upptäckt att jag uppdaterat den, då är du säkert en sådan med: vissa definierar det som drömmare, andra som flummare – vi är dom som tänker en stund, bland annat de med musik i öronen stirrande ut mot vad som ser ut att vara ingenting; vissa av oss så kallade drömmare är teoretiker: vårt största uppgift är att förbättra saker och att förstå. Några andra är motsatsen, kännare – dessa som drivs av impuls (både av ilska och glädje)  - och dessa är så mycket lättare att relatera till.

    Vissa personer är dock något annat: byråkraterna, politikerna, journalisterna (åtminstone vissa) och papperspressarna. Det är där man kan se gränserna av det mänskliga gå – det är nog brytningspunkten: ändå sedan jag var ett barn och kollade på mina dokumentärer på Discovery Channel eller läste naturvetenskapsböckerna som vår skolbibliotekarie Peter lånade ut, har jag alltid trott att det som definierade människan var deras vilja att upptäcka – det är vad som har lett oss till förståelsen av fysiska lagar,  satt oss på månen, kommunicerat över tusentals mil – och vad jag menar med brytningspunkten är just detta, helt tydligt ibland går denna fantasilösa verklighet fram; detta som byråkraterna kallar sanning – en verklighet där allting är fakta, källa och realitet.

   Det skrämmer mig. Så pass mycket att jag känner det nödvändigt att skriva det en söndag morgon så här sent. Föreställ er en värld där allting är påhittat; hur hade vi drömmare överlevt då? Teoretikerna i denna låtsas konceptuella värld där allting redan är framtänkt. Vi drivs av era misslyckanden, pressare, vi lever för att ni har fel. För oss är okunnighet verkligen en välsignelse. Politiker, t.ex. lever efter vår motsats; i den politiskt aktiva världen är samhället redan förstått – det betyder alltså att människan är definierad, sinnet är kartlagt, vänskap och kärlek; samarbete, medvetande och gemenskap, hat och socialkompetens – och det enda som är kvar av dessa politiker är att framföra systemet (och göra det systematiskt).

    Och även om det knappast finns något mer tabu än att säga att politik är bortom fel, så måste jag gå hela vägen här och påstå det: om politik (och här antar vi att politik är per definition förståelsen av samhället, och sedan framförandet av den förståelsen på ett praktiskt sätt) verkligen är en filosofi som så pass vetenskapligtbelagd att vi lägger det som grunden av vårt samhälle, varför å varför finns det då åsikter om det? Hur kan två partier, ett radikalt vänster och ett annat radikalt höger, påstå sig både ha klurat ut vår värld? Problemet är att det är just dessa papperspressarna och ”realisterna” som är överhuvuden, medan det egentligen borde vi drömmare och teoretiker som styr: och varför då, frågar ni som skumläst hela inlägget, varför skulle ni göra det så mycket bättre?

 Vietnam konflikten - massgravar

   Svar: Teoretikerna vet att del 1 av sökandet av kunskap är felande, och ni har felat; era misstag är våran utgångspunkt, våra fel är nästa generations början: låt oss kalla detta vår nya politiska ideologi. Hur mycket man än kritiserar denna mänskliga kategorisering måste man erkänna en sak: världen är sönder. Vi har Golding och Huxley; Orwell och Voltaire; Wells, Dickens och Ayn Rand; Burgess: alla författare som påstod att världen var ond pågrund av dess innehavare var onda – kanske å kanske är det så att världen är fallen för att vi bara inte vet så pass mycket än. Jag känner mig melankolisk så. Visst världen är vacker den med – men enbart vacker, i mina ögon, när vetenskapsmän och drömmare har varit i farten: den är vacker när Dali målat sina tavlar, när Da Vinci dragit sina penseldrag; Carl Sagen och Cosmos; när Aldous Huxley beskrivit spiritualiteten eller när Odilon Redon skissade sina spindlar – åh, till och med Monet målade sina näckrosor, då är världen som vackrast. Sedd ur artistens ögon.

Från realistens synvinkel har vi krig; vi har Libyen, Egypten, Japan, vi har nazisterna; kommunismen, den polisstat som USA och Nord Korea jobbar fram emot – vi har allting dessa filosofer och författare såg i mänskligheten, men vi har det bara hos byråkraternas sinnen; all död och all hemskhet som organiserade grupper av anonyma människor bidrog, allting från papperspressare: ingen konstnär har någonsin skadat på samma sätt.

   Slutsats: mänskligheten är inte krossad, det räcker med att kolla i spegeln för att förstå det eller på sin egen familj; vad som är sönder är vår trångsynthet, denna idéen om att världen är färdig för oss. Monet och Dali var generationer före sin tid: verkligheten visar sig bara för de som är värdiga den, och dessa personer fick ett smakprov. Ta en titt på tavlan och bedöm, vad är finare, elefanterna eller den så kallade realismen som våra ledare förespråkar? 

Frågor utan svar

Han blir skjuten. Ett skott, två - någon drar ut honom ur bilen; allt är suddigt och snabbt - bang bang bang: skotten penetrerar hans hjärna och han är död. Hans kropp ligger mot marken, och hat bubblar ut ur mördarens mun. Vet han ens varför han drog i avtryckaren? Om han gjorde, då mördade han antagligen inte i onödan, åtminstone inte i hans huvud - mannen förtjänade vad som väntade. Men om han inte visste, varför allt hat? Hur gick han med på det?

Ett skott avfyras, en ruta krossas, inte nödvändigtvist i kronologisk ordning. Pressen kommer; tidningen trycks: tant Gertrud från innerstaden läser tidningen och fördömer förorterna. Vi alla fördömer förorterna.

Men förorterna är farliga, det vet vi. Utlänningar är våldsamma, så är det väl? Skotten som sköts och rutan som krossades var egentligen inte alls förvrängda av media.

Varför gick han med på det då? Segregation kanske, eller var det kanske aftonbladet som laddade pistolen och gav den till honom? Mannen som sköt fick nyligen 18 års fängelse  för mordet, men hans ledare fick ingenting. 

Jag har alldeles för många frågor.

Dieu le veut

Under tiden människan har funnits har många människor dött. Oundvikligen har vissa dödsfall varit väldigt komiska, till och med läskiga, osannolika eller totalt absurda.

   Detta är en lista av sådana.

   5. I London den 17 oktober 1814 brast plötsligt Meux and Company Brewerys gigantiska tank fylld med öl. Den katastrofala effekten av sprickan var så stark att den fick alla andra behållare i bryggeriet  att explodera: och tillsammans med den ursprungliga ölen, rann över 1 470 000 liter ut på gatorna.

   Vätskan förstörde två hus och krossade (ironiskt nog) en bar. Åtta människor, från åldrarna 3 – 53 – mestadels barn - drunknade när källarlokalen de bodde i fylldes med bärsen: och redan nästa dag avled en person av alkoholförgiftning.

   Händelsen blev kallad en handling av guds vilja, och ingen straffades.

   4. "Now give the donkey a drink of pure wine to wash down the figs," varan han drack så hårt att han dog av skratt.

   Chrysippus var en filosof. Han gillade att argumentera, prata om logik och sa att universum var levande och att den hade en själ.

   En kväll var han hemma i sitt slott eller vart och var en husfilosof kan bo, och hade tråkigt. Av oklara anledningar ledde hans uttråkning till en kedja av händelser så absurda att det slutade med att Chrysippus åsna – vilket var ett helt vanligt husdjur på den tiden – blev full och försökte äta ett par fikon. Resultatet var den kommentaren i början, som räckte för att få filosofen och hans djupa jag att utbrista i ett skratt så våldsamt att han kort därefter dog av det.

Den andra möjligheten bakom hans död är tråkigare och handlar om hur han dog dagar efter att ha druckit dåligt vin – men vem säger emot detta:

   3. Långt innan internet fanns, trodde man att extremt våldsamma dödsfall inte var så normalt. Tortyr och sådant fanns alltid, men utan internet som huvudanledningen bakom dessa våldsamma utbrott, var det svårt att ha fantasi nog att komma på något bra.

   Självklart är det aldrig bra att vilja döda en person – och i detta fall, blev en person dödad av någon som verkligen inte tyckte om den gripna. György Dózsa blev, av anledningar som är för långa för att berätta - men som handlar om myteri – tvingad att sitta på en glödande het pinne; som hånade honom och hans försök att övertrösta kungen – han fick en glödande krona och en spira som var lika varm i handen med. När vakterna hade gjort säkert att hans hud hade bränts av, släptes hans förre detta kamrater in - som själva hade fått svälta i över en vecka – och tvingades att äta upp delarna som hade bränts på hans kropp, och sedan svälja vad de än fick i sig. De som vägrade blev mördade på plats.

   Efter att de var färdiga släpptes de.

Uppenbarligen är det mycket möjligt att komma på fantasirika upptäckter inom alla kategorier.

   2. Dyatlov Pass incidenten inträffade 1959, den andra februari bland de ryska snöiga bergen. Tio skidåkare skulle ta sig till en bas ungefär tio kilometer norr om hembasen: olyckligtvist blev en sjuk och de blev tvungna att förflytta sig bara med de nio som satt kvar.

   Fotspår, kameror, avklippa och avrivna kläder: nio kroppar – fyra stycken döda av förfrysning – tre av oklara anledningar. De fyra första kropparna hittades dagar efter de första sökningarna: de hade nästan inga kläder på sig, skorna var av och vissa hade bara strumporna kvar. Vartenda en döda i hållning som antydde på att de försökte kravla sig tillbaka mot basen.

   De tre sista kropparna hade oförklarliga skador. En av dem hade fått sin tunga avsliten – de andra två hade både skallfrakturer och en bröstfaktur. Bröstfrakturen var så våldsamt gjord att en ryskforskare liknade det vid en bilkrasch; huvudet var så kraftfullt krossat att ingen av kamraterna hade kunnat åstadkomma det. Inte en enda visade tecken på självförsvar: och inte ett enda utslag fanns på utsidan av kroppen. Sovjet drog sig in och försökte hemliggöra hela incidenten – men stämplade det i slutändan som verkan av en oförklarlig kraft.

Ingen vet till denna dag vad som egentligen hände.

1.       Brian Douglas Wells fick 2003 en förfrågan om att skicka två pizzor till en adress – han, som sedan länge hade jobbat som pizzahemskickare – träffade på två män. Wells upptäckte snabbt att pizza inte var männens intresse, och timmar senare var en bomb placerad runt hans hals.  Han fick reda på att om han inte lydde, så skulle den detonera och döda honom ögonblickligen.

   Fyra uppgifter skulle lösas; då varje uppgift skulle öka tiden på bomben runt hans nacke: om han inte lydde – så skulle han dö. De gav honom ett modifierat käppvapen och knuffade iväg honom mot den första uppgiften. Han skulle råna en bank på $250,000.

Timmar senare satt Brian Douglas Wells hukad på en gräsmatta utanför byggnaden, tiotals kameror och helikoptrar svävade runt honom – och ingen prioritering gavs åt bomben runt hans nacke. Tre minuter innan bombgruppen hann fram till den stackars mannen exploderade halsbomben och dödade pizzabagaren framför tevekamerorna.

“Why isn't nobody trying to come get this thing off me?" Skrek han till polisen. "It's going to go off. I'm not lying. Did you call my boss? I'm not doing this. This isn't me."

Några år senare börjades det ryktas om att Pizzautgivaren egentligen var både offer och rånare: att det fanns en möjlighet att mannen först var med på rånet och sedan blev lurad av sina kamrater.

Det var allt ifrån mig. 

Tid - den femte droppen bak

Nitton-hela-århundraden, en liten prick i kosmos; oändligt obefintlig, och genom de 4,6 miljarder år Jorden har funnits, har nitton århundraden kommit och gått som ingenting. I detta ingenting, då man tittar så nära det går, går en sekund av denna ofantligt långa tidsperiod förbi som en regndroppe en varm sommardag.

   Vi går in på innebörden av tidsbegrepp, för att förstå hur otroligt lång tid detta är. Sexton miljarder år sedan, ur ingenting, skapades en singularitet, eller rättare sagt motsatsen till en singularitet: en plötslig explosiv motpol till gravitationen, som slungade ut med enorm kraft och skapade det första som någonsin kan ha skapats: tid.

   Som den första droppen i ett enormt hav, tillkom tid och påbörjade startskottet. Ur en regndroppe, kom en annan, tills flera miljoner år senare bildades en pöl.

   En miljon år består av tio stycken hundratusen år, tio stycken av vad som just nu är det tjugonde århundradet: alltså en femtedel av en sådant oöverskådligt lång tidsperiod. Hundratusen år består av hundra stycken tusenårsperioder, alltså vad vi idag kallar en otänkbar framtid - vilket inte är lätt för den mänskliga hjärnan att förstå, då storleken och mängden är obegriplig. På tusen år har vi tio stycken hundra års perioder, hundra år på den och tillslut 365 dagar på året. En dag upplever vi som 24 timmar, där en sådan dag kan antagligen gå väldigt snabbt för en människa, eller väldigt långsamt, beroende på hur den upplever dagen. Inom denna tidsperiod, som med tanke på människans begränsade minneskapacitet, inte är möjligt att förstå, placerar vi nu en hypotetisk observatör, en oändligt levande odödlig man, som är vår kameraman, här för att förenkla resan. På 365 dagar, ett år, tillkommer sedan tio stycken solvarv (som är nästan så länge jag har varit medveten om något relevant), tills plötsligt, då vår man har varit med om en hundra år lång tidsperiod - han har då överskridigt den ungefärliga genomsmittliga åldern för både män och kvinnor med över tjugo år, men undviker att åldras som alla andra hundraåringar från hans egna minnen: gamla och skrynkliga, dementa och använda. Hundra år av senilitet multiplicerat med tio, och vi har nått den lilla tiden av tusen. Spolar vi fram genom vår observatörs oändliga lidande, hittar vi tillslut tiotusen års eran; skillnaden mellan civilisationer, tills hundratusen år är här: den tid evolutionen tar på sig för att ändra och förbättra livet själv. Vår man lever genom detta tio gånger om, och har nu nått vår miljon års epok: då vattnet precis har börjat likna en pöl. 

   För att nu visa ytterliggare vart vi ligger, föreställ er nu hur den vattenpölen har blomstrat upp och blivit ett hav; en gigantisk atlant, med regn som konstant droppar över i en rapid hastighet, då vi, den moderna människan, det intelligenta livet, är den femte droppen bak. 

Jag älskar oändlighet: jag älskar odödlighet - det är det mest fascinerande att skriva om, det mest fantastiska att läsa. En tyst och subjektiv människa som placeras i oändlighetens objektivism: två motpoler som möts - den ostoppbara kraften emot den oslagbara väggen. 

Jag väntar till jag kan skriva bättre, tills jag är äldre och har mer erfarenhet: då ska jag skriva om oändligheten, och göra det jävligt bra. 

Balans

Som en oscillation: vibrerande perfektionism - en liten detalj mitt i ingenstans, likt en snöboll i ett berg, som växer sig större. Det kräver bara en liten knuff och den subtila balansen försvinner - rullningen börjar och resultatet väntar.

Den kan bara destruktiv; skit för dig och mig, och därför kan konsekvenserna vara katastrofala. Sedan finns möjligheten att allting kommer gå bra: väldigt ordentligt bra – då det vackra med balans är att det kan gå båda hållen. 

Problem består av dessa två kategorier: katastrofen och något idealt relativt bra. Det låter som ett underbart val, något som vi mycket väl kan kontrollera, men skenet bedrar. Detta inlägg kommer att handla om konsekvenser.

Tar vi snöbollsexemplet som logon för händelser, då både bollen kan rulla åt det hållet du vill att det ska rulla (det positiva) och det andra där det kan gå åt fel håll (uppenbarligen det negativa):så har vi den lilla kontrollen av att vi själva står för innehållet i snön – vare sig det är gul snö eller pudervarianten. Men när det gäller följderna som orsakar fallet upphör vår kontroll nästan helt och hållet. Vi hamnar i ett hjälplöst tillstånd, då snöboll växer, ökar problemen och vi mår sämre, tillslut är vi låsta: fasta i vår egen varma snö, utan belägg och kontroll.

Om vi tar och tänker igenom det jag precis skrev om. Det verkar här som att kontrollen upphör: som om att när bollen rullar, så är vi handlösa: ödet spelar sin tur och vi är inget annat än minimala åskådare. Vi skapar händelser, objektiva orsaker, som sedan genom vår vändning får den en putt – och vi upphör att vara maktlösa. I snöbollsliknelsen funkar detta fint, men likt alla liknelser vi har, så måste vi lägga till en gnutta realism. Backen vi rullar igenom har en höjd, alltså tiden problemet kommer att existera. Då vi är problemskaparen, har vi i denna liknelse ingen makt över tidsproblem. Det verkar vara en utomstående kraft som verkat.

Jag gillar därför inte snöbollsidéen.

Men, som sagt, problem uppstår ändå, och vi måste klura ut vad som driver det. Dags att analysera ett problem. Vi har två huvudbeståndsdelar i något problematiskt: först den subjektiva människan – som ger problemet sin status och existens. Den enda skapelsemakten vi har angående problemen vi upplever, är just vårt tyckande. För att vi ger sidor till allt vi upplever, så får också problem en sida, och blir därefter ett problem. Den andra sidan är händelserna. Vi har visserligen kontroll av händelser, men inte i den grad som funkar i längd. Vi kan alltså förstå händelser – så mycket att vi kan modifiera dem – men vi kan inte förstå de i en stor skala. (Vi kan alltså förstå varför vi vill ha en tandborste före en annan, men inte hur vår lilla gång över gatan ledde till någons död)

Problem är detta, och vad jag märker nu, så verkar det inte finnas så mycket valmöjligheter i problematiska 

handlingar: jag menar, det kommer att gå att fixa det, lösa handlingar – för i början kan det verka som en stor knut, men knutar blev alltid knutna någon gång, och borde därför kunnas lösas upp: det låter som rimligare metafor en snöbollsliknelsen. Jag återkommer med mer imorgon.