Balans

Som en oscillation: vibrerande perfektionism - en liten detalj mitt i ingenstans, likt en snöboll i ett berg, som växer sig större. Det kräver bara en liten knuff och den subtila balansen försvinner - rullningen börjar och resultatet väntar.

Den kan bara destruktiv; skit för dig och mig, och därför kan konsekvenserna vara katastrofala. Sedan finns möjligheten att allting kommer gå bra: väldigt ordentligt bra – då det vackra med balans är att det kan gå båda hållen. 

Problem består av dessa två kategorier: katastrofen och något idealt relativt bra. Det låter som ett underbart val, något som vi mycket väl kan kontrollera, men skenet bedrar. Detta inlägg kommer att handla om konsekvenser.

Tar vi snöbollsexemplet som logon för händelser, då både bollen kan rulla åt det hållet du vill att det ska rulla (det positiva) och det andra där det kan gå åt fel håll (uppenbarligen det negativa):så har vi den lilla kontrollen av att vi själva står för innehållet i snön – vare sig det är gul snö eller pudervarianten. Men när det gäller följderna som orsakar fallet upphör vår kontroll nästan helt och hållet. Vi hamnar i ett hjälplöst tillstånd, då snöboll växer, ökar problemen och vi mår sämre, tillslut är vi låsta: fasta i vår egen varma snö, utan belägg och kontroll.

Om vi tar och tänker igenom det jag precis skrev om. Det verkar här som att kontrollen upphör: som om att när bollen rullar, så är vi handlösa: ödet spelar sin tur och vi är inget annat än minimala åskådare. Vi skapar händelser, objektiva orsaker, som sedan genom vår vändning får den en putt – och vi upphör att vara maktlösa. I snöbollsliknelsen funkar detta fint, men likt alla liknelser vi har, så måste vi lägga till en gnutta realism. Backen vi rullar igenom har en höjd, alltså tiden problemet kommer att existera. Då vi är problemskaparen, har vi i denna liknelse ingen makt över tidsproblem. Det verkar vara en utomstående kraft som verkat.

Jag gillar därför inte snöbollsidéen.

Men, som sagt, problem uppstår ändå, och vi måste klura ut vad som driver det. Dags att analysera ett problem. Vi har två huvudbeståndsdelar i något problematiskt: först den subjektiva människan – som ger problemet sin status och existens. Den enda skapelsemakten vi har angående problemen vi upplever, är just vårt tyckande. För att vi ger sidor till allt vi upplever, så får också problem en sida, och blir därefter ett problem. Den andra sidan är händelserna. Vi har visserligen kontroll av händelser, men inte i den grad som funkar i längd. Vi kan alltså förstå händelser – så mycket att vi kan modifiera dem – men vi kan inte förstå de i en stor skala. (Vi kan alltså förstå varför vi vill ha en tandborste före en annan, men inte hur vår lilla gång över gatan ledde till någons död)

Problem är detta, och vad jag märker nu, så verkar det inte finnas så mycket valmöjligheter i problematiska 

handlingar: jag menar, det kommer att gå att fixa det, lösa handlingar – för i början kan det verka som en stor knut, men knutar blev alltid knutna någon gång, och borde därför kunnas lösas upp: det låter som rimligare metafor en snöbollsliknelsen. Jag återkommer med mer imorgon.