Vad som är vad

Salvador Dali - Elefanterna

   Dags att återvända antar man, tillbaka till vad man ska kalla den verkligheten man önskar att man inte levde: jag menar, många känner väl så?  Idag tittar man ut över världen genom sitt UV-skyddade köksfönster och funderar, "ska jag beräkna verkligheten eller ska jag känna den?" Ett mycket väl medvetet val med.

    Jag kan inte föreställa mig hur detta råkar vara något enbart som jag sysslar med. Om du läser denna bloggen, eller rättare sagt, har kommit tillbaka efter en lång tid och upptäckt att jag uppdaterat den, då är du säkert en sådan med: vissa definierar det som drömmare, andra som flummare – vi är dom som tänker en stund, bland annat de med musik i öronen stirrande ut mot vad som ser ut att vara ingenting; vissa av oss så kallade drömmare är teoretiker: vårt största uppgift är att förbättra saker och att förstå. Några andra är motsatsen, kännare – dessa som drivs av impuls (både av ilska och glädje)  - och dessa är så mycket lättare att relatera till.

    Vissa personer är dock något annat: byråkraterna, politikerna, journalisterna (åtminstone vissa) och papperspressarna. Det är där man kan se gränserna av det mänskliga gå – det är nog brytningspunkten: ändå sedan jag var ett barn och kollade på mina dokumentärer på Discovery Channel eller läste naturvetenskapsböckerna som vår skolbibliotekarie Peter lånade ut, har jag alltid trott att det som definierade människan var deras vilja att upptäcka – det är vad som har lett oss till förståelsen av fysiska lagar,  satt oss på månen, kommunicerat över tusentals mil – och vad jag menar med brytningspunkten är just detta, helt tydligt ibland går denna fantasilösa verklighet fram; detta som byråkraterna kallar sanning – en verklighet där allting är fakta, källa och realitet.

   Det skrämmer mig. Så pass mycket att jag känner det nödvändigt att skriva det en söndag morgon så här sent. Föreställ er en värld där allting är påhittat; hur hade vi drömmare överlevt då? Teoretikerna i denna låtsas konceptuella värld där allting redan är framtänkt. Vi drivs av era misslyckanden, pressare, vi lever för att ni har fel. För oss är okunnighet verkligen en välsignelse. Politiker, t.ex. lever efter vår motsats; i den politiskt aktiva världen är samhället redan förstått – det betyder alltså att människan är definierad, sinnet är kartlagt, vänskap och kärlek; samarbete, medvetande och gemenskap, hat och socialkompetens – och det enda som är kvar av dessa politiker är att framföra systemet (och göra det systematiskt).

    Och även om det knappast finns något mer tabu än att säga att politik är bortom fel, så måste jag gå hela vägen här och påstå det: om politik (och här antar vi att politik är per definition förståelsen av samhället, och sedan framförandet av den förståelsen på ett praktiskt sätt) verkligen är en filosofi som så pass vetenskapligtbelagd att vi lägger det som grunden av vårt samhälle, varför å varför finns det då åsikter om det? Hur kan två partier, ett radikalt vänster och ett annat radikalt höger, påstå sig både ha klurat ut vår värld? Problemet är att det är just dessa papperspressarna och ”realisterna” som är överhuvuden, medan det egentligen borde vi drömmare och teoretiker som styr: och varför då, frågar ni som skumläst hela inlägget, varför skulle ni göra det så mycket bättre?

 Vietnam konflikten - massgravar

   Svar: Teoretikerna vet att del 1 av sökandet av kunskap är felande, och ni har felat; era misstag är våran utgångspunkt, våra fel är nästa generations början: låt oss kalla detta vår nya politiska ideologi. Hur mycket man än kritiserar denna mänskliga kategorisering måste man erkänna en sak: världen är sönder. Vi har Golding och Huxley; Orwell och Voltaire; Wells, Dickens och Ayn Rand; Burgess: alla författare som påstod att världen var ond pågrund av dess innehavare var onda – kanske å kanske är det så att världen är fallen för att vi bara inte vet så pass mycket än. Jag känner mig melankolisk så. Visst världen är vacker den med – men enbart vacker, i mina ögon, när vetenskapsmän och drömmare har varit i farten: den är vacker när Dali målat sina tavlar, när Da Vinci dragit sina penseldrag; Carl Sagen och Cosmos; när Aldous Huxley beskrivit spiritualiteten eller när Odilon Redon skissade sina spindlar – åh, till och med Monet målade sina näckrosor, då är världen som vackrast. Sedd ur artistens ögon.

Från realistens synvinkel har vi krig; vi har Libyen, Egypten, Japan, vi har nazisterna; kommunismen, den polisstat som USA och Nord Korea jobbar fram emot – vi har allting dessa filosofer och författare såg i mänskligheten, men vi har det bara hos byråkraternas sinnen; all död och all hemskhet som organiserade grupper av anonyma människor bidrog, allting från papperspressare: ingen konstnär har någonsin skadat på samma sätt.

   Slutsats: mänskligheten är inte krossad, det räcker med att kolla i spegeln för att förstå det eller på sin egen familj; vad som är sönder är vår trångsynthet, denna idéen om att världen är färdig för oss. Monet och Dali var generationer före sin tid: verkligheten visar sig bara för de som är värdiga den, och dessa personer fick ett smakprov. Ta en titt på tavlan och bedöm, vad är finare, elefanterna eller den så kallade realismen som våra ledare förespråkar?