A Clockwork Orange

The name of the film, A Clockwork Orange, is based on a colloquial British expression, "as queer as a clockwork orange," meaning a mechanical piece of fruit

När jag för första gången såg denna film hade jag inga förväntningar - förutom kunskapen om att det var Stanley Kubrick som hade regisserat den, satt jag någorlunda tyst och bekväm på stolen. Framför mig började plötsligt färger komma upp, texter och namn som såg ut att vara skrivna i ett typsnitt från skoltidens uppsatser gled över skärmen: filmens titel uppenbarade sig, och sen rösten av Alexander Delarge - en iskall och ond röst - och en tyst, numera ikoniserad låt började spela ur högtalarna.

Nästan alla Kubricks filmer har vad jag kallar blicken. Alltså en karaktär eller flera som tomt och samtidigt meningsfull stirrar in i kameran. Personen gör detta utan att anmärka existensen av kameran, utan att titta på regissören eller utan att lämna karaktär. Avlägsnaden i kontrast med den fulla närvaron av personen ger en rysningar; och så var det här: när Alex Delarge började prata om sina droogs, om mjölkbaren de befann sig på och vad de senare skulle göra (våldta devotchkas) så gick verkligen håret upp på mina armar.

Det är en jävligt bra film. Den har karaktäriserat ondska, givit namn till människans onda handlingar, berättat för oss (med hjälp av Kubricks bildspråk och Anthony Burgess ryska blandning) vad vi försöker göra. Detta är en samhällskritisk film, men inte på samma sätt som andra politiskt filmer. Den största skillnaden är då att denna filmen inte alls är bråkar om sama sak.

När man väl hamnar i det scenariot vi alla just nu befinner oss i, då vi är medborgare, tillkommer ett ansvar. Det blir plötsligt nödvändigt att bry sig, för gör man inte det så tappar man delen i den demokrati vi har i detta land. Man blir tvingad att tänk efter - men precis som allting annat, så funkar det sällan speciellt bra att bli tvingad till något: resultatet blir oftas att man inte vill. Vad som blir kvar är ett samhälle där den som lockar snabbast och starkast från första början är den som vinner. Det brukar sägas att de som sysslar med politik är de smarta i vår samhälle. Det är iallafall en slags oskriven regel: kan någon om Marxismens lära eller vet hur vårt skattesystem egentligen funkar; ja, då är man klassad som smart.
Jag måste säga emot. Vår världs riktiga genier är aldrig involverade i samhället: och de som är, de är ju verkligen inte speciellt smarta de, egentligen. Vi har anlitat idioterna för att styra, och lämnat de som briljerar bakom (om man ska se det genom de hierarkiska systemet), och det är lite vad a Clockwork Orange syftar på.

Kan vi verkligen styra allt? Är det möjligt att utforska den hemskaste delen inom den mänskliga psyket och sen kontrollera det? Finns det ondska?

Vem är det som tar hand om dessa frågor? Inte genierna iallafall, inte i denna filmen. Resultatet blir en krossad man. Ett experiment av samhällets politiska chefer - en person som faktiskt lär sig se det hemska i vad han en gång gjort, men ändå ha styrkan att vilja gå tillbaka. Den handlar inte om ondskan per natur, utan om samhällets gigantiska misslyckande. Alexander Delarge blir kvar, ensam och utkastad av alla, och har inte ens sin enda styrka kvar: beethovens kompositoner.


Jag fortsätter att tänka på filmen, rysa och längta tillbaka. Ett mästerverk, som handlar om ett samhälle påväg ner, en man på samma väg och en värld åt helvete. Politiskt samhälls kritisk utan en gnutta politik i, fantastiskt! När filmen tar slut har Alexander en ny blick; inte längre i kontrast med sina motsatser, utan denna gången annorlunda: i hans blick ser man en person som har kommit tillbaka till en sak de förlorat en lång tid sedan, man ser lycka och förståelse. Vad de skapade var bara värre än de från början - han gör det han gjorde innan, men nu vet han exakt vad han håller på med.

Full Metal Jacket

Jag har fått för mig att det är rätt att begränsa nerladdningen av titlar som man vill ha, och istället faktiskt köpa filmerna som man respekterar själv. Enligt undersökningar köper faktiskt folk som laddar ner mer filmer än de som inte gör. Jag själv har väldigt stor respekt för en regissör - och vägrar att ladda ner hans filmer; vilket betyder att jag köper dem. Första gången jag såg en Stanley Kubrick film fastnade jag direkt för hans förmåga att förmedla känslor genom enkla kameravinklar. Det känns fortfarande både nostalgiskt och magiskt att titta på The Shining, A Clockwork Orange eller 2001, med både Kubricks nyformade idéer och kameravinklar och författarnas underbara berättelser som filmerna är baserade på.

En av hans finaste verk är dock hans berättelse baserad på två olika journalisters böcker om deras upplevelser i Vietnamkriget: Full Metal Jacket.
Filmen handlar om James T. Davis, eller Joker, som han blir kallad genom filmen och hans egentolkade erfarenheter av våldet. Ett eget våld, må man säga, som visar både krigets kalla och känslolösa sida och den subjektiva hårda sidan som Joker och hans bröder lägger till - låt det vara allt från svart humör till satirisk kritik mot regeringar. Man får känslan av att det faktiskt är ett essentiellt övervåld, att bilderna som visas inte är för att lura och förmedla känslor till oss; utan att Stanley serverar oss den rå, neutral och att vi själva tolkar den som vi vill. Det kanske är därför filmen verkar ha så många olika sidor av sig själv, då den bara reflekterar åskådarens tankar, som ger mångfaldiga scener som är väldigt bra gjorda. Musikvalet kan i första hand kännas slumpmässigt, men efter andra gången man ser den förstår man precis varför det spelas upp. Varje kameravinkel känns genomtänkt och viktig, och man olikt andra filmer är det vissa sceners komposition man minns. Karaktärerna är lagom bindande och man minns de, lika väl som man minns scenerna och musiken från eftertexterna.

När det har gått cirka 40 minuter in i filmen sitter jag blixtstilla, varje replik som talas ekar i tankarna - det är klassiska scener, delar som inte glöms, repliker som man som man alltid minns: Seven-six-two millimeter. Full metal jacket.

Och när filmer tar slut sitter jag stilla en stund för att verkligen låta respekten jag hade för filmskaparna sjunka in i eftertexterna.

Det är fjärde gången jag ser denna film och jag får samma känsla som alltid mot slutet - en varm mager inlevelse i magen och rysningarna i ryggraden. Det känns som att vara kär, men i helt fel person; som i någon farlig. Berusande men fortfarande så hemskt.
När Joker väl når sin destination känner man sig lika fullbordad som han borde ha varit, samtidigt som man nu mera vet att krig inte är lika glamuröst som man kanske från början började tro - och att Joker kanske inte känner så ändå.

Det är en vacker film som visar både fina och hemska sidor hos människan – som både neutraliserar varandra och styrker. Som omslaget antyder, handlar filmen om slags dualitet, som Joker själv sätter det, med både peacesymbolen och texten över hjälmen, och det visar sig genom hela filmen.

Precis som Full Metal Jacket är jag lika dubbelsidig. Då jag brinner för rättigheterna att få ladda ner, vill jag fortfarande välja vart min laglydning ska gå. Dessa människor förtjänar det, om inte mina pengar, åtminstone mina tankar och min förmåga att sprida deras ord. Se hans filmer folk, och berätta för alla andra om de på vägen! Helt enkelt en underbar film