Tid - den femte droppen bak

Nitton-hela-århundraden, en liten prick i kosmos; oändligt obefintlig, och genom de 4,6 miljarder år Jorden har funnits, har nitton århundraden kommit och gått som ingenting. I detta ingenting, då man tittar så nära det går, går en sekund av denna ofantligt långa tidsperiod förbi som en regndroppe en varm sommardag.

   Vi går in på innebörden av tidsbegrepp, för att förstå hur otroligt lång tid detta är. Sexton miljarder år sedan, ur ingenting, skapades en singularitet, eller rättare sagt motsatsen till en singularitet: en plötslig explosiv motpol till gravitationen, som slungade ut med enorm kraft och skapade det första som någonsin kan ha skapats: tid.

   Som den första droppen i ett enormt hav, tillkom tid och påbörjade startskottet. Ur en regndroppe, kom en annan, tills flera miljoner år senare bildades en pöl.

   En miljon år består av tio stycken hundratusen år, tio stycken av vad som just nu är det tjugonde århundradet: alltså en femtedel av en sådant oöverskådligt lång tidsperiod. Hundratusen år består av hundra stycken tusenårsperioder, alltså vad vi idag kallar en otänkbar framtid - vilket inte är lätt för den mänskliga hjärnan att förstå, då storleken och mängden är obegriplig. På tusen år har vi tio stycken hundra års perioder, hundra år på den och tillslut 365 dagar på året. En dag upplever vi som 24 timmar, där en sådan dag kan antagligen gå väldigt snabbt för en människa, eller väldigt långsamt, beroende på hur den upplever dagen. Inom denna tidsperiod, som med tanke på människans begränsade minneskapacitet, inte är möjligt att förstå, placerar vi nu en hypotetisk observatör, en oändligt levande odödlig man, som är vår kameraman, här för att förenkla resan. På 365 dagar, ett år, tillkommer sedan tio stycken solvarv (som är nästan så länge jag har varit medveten om något relevant), tills plötsligt, då vår man har varit med om en hundra år lång tidsperiod - han har då överskridigt den ungefärliga genomsmittliga åldern för både män och kvinnor med över tjugo år, men undviker att åldras som alla andra hundraåringar från hans egna minnen: gamla och skrynkliga, dementa och använda. Hundra år av senilitet multiplicerat med tio, och vi har nått den lilla tiden av tusen. Spolar vi fram genom vår observatörs oändliga lidande, hittar vi tillslut tiotusen års eran; skillnaden mellan civilisationer, tills hundratusen år är här: den tid evolutionen tar på sig för att ändra och förbättra livet själv. Vår man lever genom detta tio gånger om, och har nu nått vår miljon års epok: då vattnet precis har börjat likna en pöl. 

   För att nu visa ytterliggare vart vi ligger, föreställ er nu hur den vattenpölen har blomstrat upp och blivit ett hav; en gigantisk atlant, med regn som konstant droppar över i en rapid hastighet, då vi, den moderna människan, det intelligenta livet, är den femte droppen bak. 

Jag älskar oändlighet: jag älskar odödlighet - det är det mest fascinerande att skriva om, det mest fantastiska att läsa. En tyst och subjektiv människa som placeras i oändlighetens objektivism: två motpoler som möts - den ostoppbara kraften emot den oslagbara väggen. 

Jag väntar till jag kan skriva bättre, tills jag är äldre och har mer erfarenhet: då ska jag skriva om oändligheten, och göra det jävligt bra. 

Balans

Som en oscillation: vibrerande perfektionism - en liten detalj mitt i ingenstans, likt en snöboll i ett berg, som växer sig större. Det kräver bara en liten knuff och den subtila balansen försvinner - rullningen börjar och resultatet väntar.

Den kan bara destruktiv; skit för dig och mig, och därför kan konsekvenserna vara katastrofala. Sedan finns möjligheten att allting kommer gå bra: väldigt ordentligt bra – då det vackra med balans är att det kan gå båda hållen. 

Problem består av dessa två kategorier: katastrofen och något idealt relativt bra. Det låter som ett underbart val, något som vi mycket väl kan kontrollera, men skenet bedrar. Detta inlägg kommer att handla om konsekvenser.

Tar vi snöbollsexemplet som logon för händelser, då både bollen kan rulla åt det hållet du vill att det ska rulla (det positiva) och det andra där det kan gå åt fel håll (uppenbarligen det negativa):så har vi den lilla kontrollen av att vi själva står för innehållet i snön – vare sig det är gul snö eller pudervarianten. Men när det gäller följderna som orsakar fallet upphör vår kontroll nästan helt och hållet. Vi hamnar i ett hjälplöst tillstånd, då snöboll växer, ökar problemen och vi mår sämre, tillslut är vi låsta: fasta i vår egen varma snö, utan belägg och kontroll.

Om vi tar och tänker igenom det jag precis skrev om. Det verkar här som att kontrollen upphör: som om att när bollen rullar, så är vi handlösa: ödet spelar sin tur och vi är inget annat än minimala åskådare. Vi skapar händelser, objektiva orsaker, som sedan genom vår vändning får den en putt – och vi upphör att vara maktlösa. I snöbollsliknelsen funkar detta fint, men likt alla liknelser vi har, så måste vi lägga till en gnutta realism. Backen vi rullar igenom har en höjd, alltså tiden problemet kommer att existera. Då vi är problemskaparen, har vi i denna liknelse ingen makt över tidsproblem. Det verkar vara en utomstående kraft som verkat.

Jag gillar därför inte snöbollsidéen.

Men, som sagt, problem uppstår ändå, och vi måste klura ut vad som driver det. Dags att analysera ett problem. Vi har två huvudbeståndsdelar i något problematiskt: först den subjektiva människan – som ger problemet sin status och existens. Den enda skapelsemakten vi har angående problemen vi upplever, är just vårt tyckande. För att vi ger sidor till allt vi upplever, så får också problem en sida, och blir därefter ett problem. Den andra sidan är händelserna. Vi har visserligen kontroll av händelser, men inte i den grad som funkar i längd. Vi kan alltså förstå händelser – så mycket att vi kan modifiera dem – men vi kan inte förstå de i en stor skala. (Vi kan alltså förstå varför vi vill ha en tandborste före en annan, men inte hur vår lilla gång över gatan ledde till någons död)

Problem är detta, och vad jag märker nu, så verkar det inte finnas så mycket valmöjligheter i problematiska 

handlingar: jag menar, det kommer att gå att fixa det, lösa handlingar – för i början kan det verka som en stor knut, men knutar blev alltid knutna någon gång, och borde därför kunnas lösas upp: det låter som rimligare metafor en snöbollsliknelsen. Jag återkommer med mer imorgon. 

De sex närmaste inläggen i tevereklamen

• National geographics - artikel om den Afghanska flickan

En länk till en artikel som var otroligt vacker. Historian om en flicka som trollband världen med sina ögon. 

• Tro på lögnerna - inte på oss 

 Samhället, Sverige och idag. Vår värld och Malmö - lögnerna av vårt samhälle och vad allting handlar om. 

• Vår gemensamma nämnare

 Huxley frågade sig själv denna fråga i början av nittonhundratalet. Varför blir vi stimulerade? Varför njuter vi av vissa saker? Hans idéer var inte psykologiska som Sigmund Freuds, inte övernaturliga som Jungs, utan hamnade någonstans emellan. En möjlig värld för den veteskapliga: men tillräckligt abstrakt för att hamna utanför vår egen. Jag skriver om Musik.

• Meditation och accepterande 

Jag har skrivit detta i förmål för det bättre - det skrivs om meditation, Huxley och verklighetsuppfattningar. 

• Azrael och döden 

Vi kan se det som en dator. Vi sätter på datan, den lever: stänger vi av strömmen finns den inte mer – datorn stängs och är helt slut. Det är här den viktigaste skillnaden kommer eftersom vi aldrig någonsin kan startas om. Men om det vore möjligt att starta om en person, som en dator kan sättas på igen, så hade samma minnen och upplevelser som innan avstängningen, funnits. Bevisligen hade ingenting annat förändrats: inga nya upplevelser från ett liv efter detta. Vi kallar därför avstängningsknappen döden, men bara själva processen av att lyfta fingret och trycka på den: alltså själva trycket – varken det innan eller efter hade spelat någon roll. Detta handlar om döden.

• Rasismens bittra eftersmak

Ett snabbt inlägg angående rasism. 

National Geographic

National Geographic skrev en artikel om denna flicka, som jag kände var viktigt att dela med mig.

"Time and hardship have erased her youth. Her skin looks like leather. The geometry of her jaw has softened. The eyes still glare; that has not softened. "She's had a hard life," said McCurry. "So many here share her story." Consider the numbers. Twenty-three years of war, 1.5 million killed, 3.5 million refugees: This is the story of Afghanistan in the past quarter century.

Now, consider this photograph of a young girl with sea green eyes. Her eyes challenge ours. Most of all, they disturb. We cannot turn away."

Tro på lögnerna - inte på oss

Jag tror inte på ödet, framtiden eller någon gud. Jag tror på orsak och verkan, och något som kallas perspektiv.

Perspektiv, för allting är som det är, då fakta har blivit presenterad; men fakta, likt allt annat, är lika subjektivt som allt vårt människoskapade abstrakta ting. Vi läs oss aldrig, men vi blir lärda: och genom att bli lärd, får vi reda på fakta; och fakta ger oss två saker – beslut och perspektiv. Vi har ett samhälle, en stad, som är baserad på denna princip av kaos. Varenda människa där ute har någon typ av makt, eftersom vi bor i den demokratiska tredjedelen av världen, och varje person med denna makt, har därför ett inflytande. Inflytandet kan vara allt från utlärande av fakta, till lärande av beslut: vi har byråkratisk makt, pressens och medians inflyttande – den politiska minoriteten av idioter och resten som kan rösta.

Vi går in i skolan med en känsla av lycka: vi kan välja att vilja lyckas och vi kan välja att inte bry oss – de som känner av jobblivets grepp runt kulorna redan vid den åldern, väljer att lyckas i skolan. Och med pungen i behåll, tar de sina första kliv ut i arbetslivet. Rädslan att misslyckas har drivit dem, och när de äntligen är framme har en sak slagit dem hårt som sten: ”Vi har bara lyckats, för rädslan vi hade för att tappa bort oss själva, ledde oss vårt behov av att ljuga; att skriva inget annan än vad de som ledde ville höra, att göra inget mer än att betjäna deras behov.” Denna kunskap är värdefull: att veta om att sitt skitsnack är skitsnack har äntligen en betydelse – numera vet de att vad som ligger framför de, att den ända vägen till framgång, är att snacka sig fram.

Those who are too smart to engage in politics are punished 

by being governed by those who are dumber.

  ~Plato

Alla i detta samhälle bygger på den principen: byråkrati, politik; allt handlar om att berätta för alla andra vad det är de vill höra – det är ju knappast ärlighet eller sanning som står på spel när rösterna räknas. Alla som leder och har makt på ett sätt i Sverige, eller rättare sagt de med mer makt än alla andra, är de som lyckats i livet. De ungarna som valde att inte blunda för greppet som skulle kastrera dem, och gjorde allt för att få bort fästet: de som tillslut insåg att skitsnacket de använde för att få handen loss, var samma skitsnack som kommer få de att fortsätta fram – är de som numera förbereder nästa grepp, med hårdare tag och bättre säkerhet, bara för att uppfostra nästa generation av skitsnackande politiska rövhål, och göra det lika bra som förra. Vi uppfostrar personer som oss själva, och bygger därför upp ett gigantiskt system av lögner.

Fakta som vi skapar, utan konspirationsteorier och maktspel: ingen illuminati, ingen hemlig frimurarorder, ingen organisation som styr bakom skynket: bara ett maktspel som autonomt har gått fel – en sak som ledde till det andra, som slutit oss i en kapsel av idioti, och föder sig större och större för varje minut.  Fakta är med skapandet av informationsåldern subjektivt: och det vi lär oss är vad andra har lärt sig, av andra, som lärt sig före dem, då ingen mer minns vart och varför det vi kan stämmer, men antar att det gör – för fakta är alltid fakta. Perspektiv har det blivit nu: perspektiv för varenda person: ingen vet mer än den andra; ingen betyder mer eller kan mer fakta: det är bara på olika nivåer av perspektiv.

Sammanfattningen

Vi är alla lögnare: vi är det för att det sorgligt nog har det blivit det enda sättet att överleva här i det kapitalistiska Sverige. Vi är alla dock lögnare utan ledarskap: oorganiserade och fria – och vi ha per resultat skapat en naturlig hierarki av bluffare. Vi har inget annat sätt att överleva här på: annars kommer vi inte att nå framgång - och tyvärr vill de flesta nå framgång.

Välkommen till Sverige kära vandrare, har du sett Malmö, har du sett resten av världen. 

Vår gemensamma nämnare

Vi har alla något gemensamt: något som får oss att rysa av välbehag – något som får oss att känna känslor vi aldrig haft innan; inspirerar oss, hjälper oss; sätter oss i välbehag: placerar oss i tillfällen vi aldrig skulle klarat oss utan.

Det unifierar; massproducerar; integrerar: det ger oss takt, rysning och beat. Samarbete och makt. Idag är det bortglömt dock. En norm, som ingen minns, en vardagligterm som är förbisedd: vi tror att vi njuter, men vi har aldrig nått så långt. Ni vet nog vad jag pratar om, för som sagt, vi har alla upplevt det: vi alla känner igen det – för dess gemensamma struktur, det spridande fenomenet – det är musik. För vem har suttit ner med hörlurarna på och verkligen lyssnat? Inte på texten, melodin eller takten; utan på känslan av välbehag den ger. Jag kan likna det vid en sak och det är medicin, narkotika – inget jag borde gå in på här.

Känslan är densamma, men varför? Inget vet egentligen, effekten av musik är diskuterat och forskat om, säkerligen ingen av mina läsare vill läsa, vilket förklarar varför jag inte länkar till det. Vi kan argumentera om det, ta reda på så mycket fakta om det som möjligt: men det slutar alltid med denna mix av biologiska anatomi, de kemiska hormonerna som släpps ut i hjärnbalken, och den freudianska psykologin som vi alla är så skeptiska mot. 

Varför blir vi så påverkade av det?

Huxley frågade sig själv denna fråga i början av nittonhundratalet. Varför blir vi stimulerade? Varför njuter vi av vissa saker? Hans idéer var inte psykologiska som Sigmund Freuds, inte övernaturliga som Jungs, utan hamnade någonstans emellan. En möjlig värld för den veteskapliga: men tillräckligt abstrakt för att hamna utanför vår egen. Föreställ er att musik är, likt meditation, en väg till denna värld vi inte upplever – i så fall skulle varje gång vi påmindes om det förlorade stället, njutning fylla våra nerver. Han kallade allting vi hade gemensamt detta: stenar, kristaller, levande färger, mjuka och lena saker – vägen till denna världen.

"And the night shall be filled with music,
And the cares that infest the day
Shall fold their tents like the Arabs
And as silently steal away."
~Henry Wadsworth Longfellow, The Day Is Done

Jag drömde en dröm en gång som jag glömde bort. Månader senare satt jag i en buss, och plötsligt, som en plötslig inblick under vattenytan, insåg jag vart jag satt: jag kände en doft som inte var där, som var så levande och inbillande att jag tappade mig totalt. Det kändes som kärlek i kroppen: som om personen jag älskade satt bredvid mig – min egen flickvän möjligtvisst – men de enda som var i närheten var alkoholiserade uteliggare. Det var som en massiv återblick, ett minne jag haft väldigt länge sedan, men sedan glömt bort. Det enda jag kunde relatera till var denna dröm, och plötsligt var det klart varför jag njöt av den mjuka lukten. Huxley hade rätt anser jag, vad han berättade i sina essäer verkade stämma: jag saknade något jag inte hade någon aning om – jag visste inte ens vad det var. Men ändå; varje gång jag lyssnar på musik eller upplevde den tillbakablicken, så kände jag vad jag kände då: tillståndet vi når när vi lyssnar på låtarna, som t.ex. rytmen, välbehaget, och inspirationen. Vår gemensamma nämnare, där allting som kan spåras tillbaka till var just saknad.

Fast å andra sidan, när vi tänker tillbaka till anledningarna bakom välbehag och dessa kompositioner av rytmiska noter som skapar sådan gemensamhet, tappar vi syftet med den. Letande tar död på känslan: tänkaren tänker tillslut för mycket.

Vi behöver inte tänka för att förstå saker alltid: mystiken bakom saknaden vi känner när vi lyssnar på detta är så pass bra, att anledningarna omöjligt hade uppbyggt något bättre – så varför försöka?

Musik är vackert, och jag lämnar det därför så. 

Meditation och accepterande

Det finns olika sorters av meditation; med olika mål och tillväga sätt för att nå fram till målet varje person som utövar det försöker nå. Upplysning och totalförståelse är i religiösbetäckning den vanligaste anledning för folk som brukar meditation - medan en den västerländska kulturen fokuserar på att göra det för avslappning. Det finns dock en grupp av människor som mediterar, inte för att uppnå upplysning eller för gudomligttjänande, utan för att utforska gränserna det mänskliga sinnet har. Dessa människor tittar på den vetenskapliga sidan av djup meditation; och försöker uppnå den på så sätt.


När författaren Aldous Huxley skrev sin bok The Doors Of Perception, och uppföljaren, Heaven And Hell, hade han under åren tidigare, med hjälp av en tränad psykiatriker, tagit en opiat vid namn meskalin. Under böckernas gång beskriver han upplevelserna han var med om under denna tid, vad han ansåg sig förstå och liknelser med andra psykiska tillväga gånger. Schizofreni, ansåg han vara på samma sida som felanvänd meskalin; där han varnade deprimerade människor och folk med psykiska begränsningar att inte använda den - då möjligheten att misstolka det man upplevde var alldeles för stor, med katastrofala konsekvenser som följd. I slutet av boken berättar Huxley om andra sätt att uppnå samma effekttillstånd som opiater gav; då ett antal saker kommer upp, bl.a. meditation.

I motsats till det felanvända meskalin firandet, var den bra sorten, sorten som gav upphov till upplysning, som den ateistiska författaren inte ville kalla det. Han förklarade istället hur drogen öppnade dörrarna till verkligheten, och att han tillfälligt fick ett smakprov på hur extremt kreativa artister och psykisktsjuka människor upplevde världen; och hur meditation hade samma effekt.

Under intelligenta människor sinnen, tillsammans med de kreativa, hittar man ibland annorlunda vågstrukturer på hjärnans laddningar: som betyder att tänkandet kategoriserar på ett helt annat sätt än vi normala människor. Spädbarn och dessa skapande människor, hade en sak gemensamt: thetavågor. Med en hertz på 8-12, uppstår theta när man är mellan sömn och vakenhet; och enbart i små mängder - då mängden ökar ju djupare en person faller i meditation. En person som är hög på meskalin har därför samma effekt, då theta i detta tillstånd ökar drastiskt med.

Under denna period av djup förståelse hamnar hjärnan i något slags objektiv statustillstånd och hela världen uppenbarar sig. En tränad person som utövar meditation kan därefter styra detta: utnyttja tillståndet av djup sömn och samtidigt övermedvetenhet för att uppnå målet. Då är frågorna som är kvar, frågorna som undrar hur det känns och varför det är så svårt att bli accepterat.

När en person kommer fram till målet sköljer sig en långsam våg av färger över personen. Det är som att följa en oändligt svartvit väg, som går snabbare och snabbare desto djupare personen hamnar. Det känns då som om djupet aldrig ska ta slut; i liknelse med att sjunka ner för en pol fylld med tung sirap. När man når botten slutar plötsligt skådespelet och fantasier tar dess plats: det är som om man drömmer, fast man är fullt medveten samtidigt; och drömmarna är fullt kontrollerade, med möjligheter att använda dem hur man än vill. Det är tillståndet som personen lättast fastnar i och i fall något vaknar ur detta tillstånd, är förmågan att må bra omöjlig. Det behövs en lång stund för att komma in, och en lång stund för att komma ut igen; och rädslan att fastna i det meditativa tillståndet finns alltid med. Men så småningom släpper kroppsliga rädslor och behov, människor upphör att vara minnen tillsammans med ansikten; och man får nyckeln till sitt eget sinne. Full tillgång till nästan alla minnen - då varje minne tar i betalt en ynka koncentration för att hittas - förmågan att se och höra saker man aldrig kunnat föreställa sig.

Det är svårt att föreställa sig en sådan djup självhypnos, och är bäst att testas själv - men som Huxley varnar, varnar jag tillbaka: människor som mår dåligt borde akta sig.

Varför är det så svårt att acceptera?

Så, vad som är kvar är accepterandet av folket. I hemlighet gör vi nog alla det här, vi uppnår vårt lilla tillstånd av theta innan vi somnar, då vi vaknar till och undrar om verkligen somnade precis eller inte, (den oändliga utmaningen är att hålla kvar detta). Det svåra måste vara avundsjukan hos dem som vill uppnå det, och hatet för saker som inte kan förstås av dem som inte vill. Redan som barn blir vi lärda att det är fel att vilja ha något annat än det vi vill ha; och att leta efter kunskapen någonstans är alltid inkorrekt - inga skrivna regler, men moraliska ändå. Vad som lämnas är ett västerländskt ateistiskt folk som inte är så icke troende som de vill påstå - eftersom ateisterna fullsätter sig fortfarande i någon slags grupp och begränsar därför sitt tänkande, i förtroende till andra människor. Meditation behöver inte vara upplysning och Gudomlighet, utan kan bara en väg för att få svar på en väldigt svår fråga. Jag tycker dock att det är bra som det är nu; meditation behöver inte mer accepterande, inte heller mer utövare.

Man måste lämna något heligt ifred ibland.

Relaterade artiklar 

• Aldous Huxley: We Don't Want to Know (grantlawrence.blogspot.com)

Azrael och döden

En dag kommer vi att dö; men det vet vi inte om än. Vi kan inte förstå, på samma sätt som ett djur inte kan förstå att den förstår, att den en dag med kommer att upphöra att existera den med. Vår syn på döden är därför delad i två: den himmelska vackra skönheten där vi antagligen brinner i eld eller mjuknar bland moln – eller den andra där vi påstår att själen inte existerar och att vi förstår döden. Det är två idéer som i helt kontrast med varandra; där den enda har sin styrka, hittar den andra sin svaghet och vice versa. Vi har tankarna om att stänga sina ögon och hamna i ett slags vakuum, där allting är svart eller vitt, ett blankt kanvas vi själva nämner som det ”ingentinget ” vi kallar döden, men blir begränsade av vår fantasi. Jag tror idéen om himmeln ursprungar härifrån: det är väldigt svårt, om inte omöjligt, att försöka tänka sig att inte finnas – speciellt när vi värdesätter vårt egna medvetande så högt. Tänk er nu, försök att förstå er på innebörden att inte existera: svårt? Ni kanske tror att ni har klurat ut det, men jag kan lova er att så länge ni andas, så har ni inte.

Det är inte lätt att gissa sig till detta, då vi inte alls kan tänka oss det i vår relativt primitiva hjärna: så vad gör man?

Tänk tillbaka till när du föreställde dig döden några meningar sedan: det som kom fram istället för det totalt icke-existensiella tillståndet, är precis vad som kom fram när dåtidens teister skrev ihop de heliga böckerna. Vi kan kalla det en placeholder. Så länge döden är gömd från oss, så måste vi hitta ett ställe att placerade vårt medvetande på; som på en stapel ovanför ett område, då vi har förmågan att observera och titta runt. Den rädslan att inte finnas är ibland så extrem att vi omöjligt kan vilja förstå innebörden av döden – så vi hittar på en.Vi får himmel och helvete – vårt medvetande, som är det heligaste av alla djur, placerat på ett ställe (en hög stapel) där den inte kan bli skadad eller förstörd.

"Remember friend, as you pass by.
As you are now, so once was I
As I am now, you soon shall be.
So, prepare for death, and follow me."

Vi har döden personifierad, som en karaktär: kall, monoton och ondsinnig – men egentligen en gyllene person i letandet av de så kallade själarna: han är bland de första och har nästan alltid haft liknande drag genom tiderna. Jag föreställer mig döden som något som gillar att smyga sig på en: när man minst anar det, men även samtidigt vet om det, så slår den till. Men ibland, vid sällsynta tillfällen hittar man människor med en speciell blick i ögonen. De är oftast de äldre, sjuka, som inte är som vi, men en gång har varit: de går med ryggarna böjda och med rynkiga ansikten, säkra på en enda sak: vi har accepterat det. För mig är döden dock bara en övergång – den svåraste av de alla – men fortfarande en övergång. Det är livet, det är skillnaden mellan livet och ingenting, och sen tomt. Vi kan se det som en dator. Vi sätter på datan, den lever: stänger vi av strömmen finns den inte mer – datorn stängs och är helt slut. Det är här den viktigaste skillnaden kommer eftersom vi aldrig någonsin kan startas om. Men om det vore möjligt att starta om en person, som en dator kan sättas på igen, så hade samma minnen och upplevelser som innan avstängningen, funnits. Bevisligen hade ingenting annat förändrats: inga nya upplevelser från ett liv efter detta. Vi kallar därför avstängningsknappen döden, men bara själva processen av att lyfta fingret och trycka på den: alltså själva trycket – varken det innan eller efter hade spelat någon roll.

Jag tror på att döden är tomhet, datorn som stängs av, och jag tror på att blicken vi får innan vi dör – den av accepterande – är den läskigaste känslan vi kan ha. Finns det något som skrämmer människan mer, så vill jag veta. Jag tror på den plötsliga döden; för i en värld där ingen förväntas att dö, så måste man bli överraskad ibland. Jag tror på ingenting och allt det samtidigt.

 

“His wings are gray and trailing, Azrael, Angel of Death, And yet the souls that Azrael brings across the dark and cold, look up beneath those folded wings, and find them lined with gold”

Rasismens bittra eftersmak

Jag har inte haft tid direkt att uppdata sidorna på några dagar. Jobbar numera, på hemligt ställe,om ni undrar - men ska försöka skriva något nu de små minuter min lunch är på.

I vilket fall som helst, jag kan börja med att introducera er för något som kallas rasism: svenska folket mot det utländska. En ekonomiskt katastrof, samtidigt som det är tjänar Sverige pengar de behöver. Sverigedemokraterna; förespråkarna för denna hospatalitet, har takal: "Vi är inte rasister," berättar de,"vi vill bara inte ha utlänningar i vårt land." Vi kan fråga dessa så kallade politiker och se vad de tycker, och med säkerhet hade de svarat att det ligger i deras natur. Vad är deras natur undrar jag? Man kan omöjligt påstå att utlänningar, folk från mellanöster, Turkiet, Afganistan, Iran, har det i blodet att vara våldsamma. Brottstatistiken visar det, ja, men har det aldrig slagt er exakt varför det ligger till så?

Jag skyller det på den Svenska rasismen: det är folk som Sverigedemokraterna, det icke rasistiska rasistpartiet, som sätter en brygga mellan oss och dem - när denna mur skapas, då sepereras utlänning från inlänning; och förvirrning byggs på. Invalida brottsoffer, förstår ni inte att det är ert fel att dessa människor hatar er så mycket?

Ni ser dem ju inte ens som människor längre.

De sex senaste inläggen i tvreklamen

• Full Metal Jacket - en recension av ett slag 

Jag sammanfattar betydelsen bakom filmen, berättar mina egna åsikter och påskyndar köp av eventuella tvivlare. Detta är ett mästerverk! (Filmen - inte texten)

• A Clockwork Orange - en till recension

En till sammanfattning av ett liknande mästerverk; går mer in på den gömda betydelsen bakom filmen och eventuellt vad som ligger bakom.

• Deus Ex Machina 

En titt in på framtiden av människan: första delen handlar om teknologi och hur den tillslut kommer att sammanföras med människan.

• Människans natur

Fortsättningen av första delen: här lämnar jag teknologin bakom och tittar på vad som gör oss mänskliga.

• En värld utan människan  

En titt så långt fram att människan inte längre existerar. Detta är konsekvenserna och resultaten av vårt arv. Detta är sista delen.

• Varför ungdomar är som de är  

 Jag försöker definiera dagens ungdomar, och förstå varför de också är som de är.

Varför är ungdomar som de är?

Om man ska hitta ett ämne som någon har skrivit mer om behöver man inte leta länge. Den tvååriga Indonesiska pojken som röker fyrtio cigaretter om dagen tar rekordet. Att bara hitta videon ovanför tog mig en kvart av letande - tillslut hittade jag den i en videologg, av en person som med utropstecken utlovade att han precis hade funnit originalet.

En annan sak som väldigt många skriver om är just detta ämne rökning. Idag verkar det som att många röker: och sanningen är att det ser väldigt dåligt ut; åtminstone ekonomimässigt. Man kan börja med att berätta att för en person som röker ett paket om dagen, och gör detta i ett helt år - så slösar man 15 000 kr. Detta kan ibland ses som en nödvändighet, men sällan av en tredjepartner. Alltså, de som röker ser dessa 15 000 som ingenting, medan vi andra, vi hamnar i ett direkt alert tillstånd. I vilket fall som helst, oroar sig människor över rökning; mest av allt på grund av den pågående forskningen. Bara ett halvt sekel sedan antog man att rökning var bra för kroppen: människor och barn som rökte uppmuntrades att fortsätta, detta eftersom den ansågs rena själen. Vem hades sagt emot? Numera vet vi att rökning är en direkt orsak för lungcancer, och förkortar tiden vi lever drastiskt. Men även med denna kunskap fortsätter folk att förorena sina lungor med sot och tjära. Varför gör man så? Vad är anledningen bakom personen man blir? Detta är frågor jag ska ta upp idag.

En dag satt jag i en av Malmöbussarna när en ung flicka satte sig bredvid mig. Hon hade långt uppklippt hår, antagligen blonderat - jag kunde inte se, eftersom hon hade en mörkblå mössa - och högklackade stilettklackar på sig: en väska, säkerligen ett känt märke, möjligtvisst någon dyr jacka och märkeskläder. Hon putade med läpparna och vände obekvämt runt sig i sätet bredvid mig, för att nonchalant visa för oss andra att bussen inte var något hon normalt brukade åka i. Jag rös och lade märke till de kläder och tillbehör hon hade med sig; det var som om, tänkte jag och tittade ut genom fönstret, att hon ville vara vuxen. Detta ledde till en hel kedja av tankar. Vad hade varit anledningen till att en person ville vara såhär egentligen? Jag funderade under bussresan på detta, och kom fram till en relativt mättande idé. Hypotesen gick till såhär: 

För någon som är relativt närgående till dagens ungdomar (läs: lever i en storstad) vet att det är stort att se ut på ett visst sätt. Många påstår att detta är ett tecken på ointelligents; och att dessa så kallade "Fjortisar" helt enkelt är dumma människor som följer normen. Omöjligt, tänkte jag och satte mig för att motbevisa detta. Om vi hade påstått att, rent teoretiskt, skulle vi kunna observera en sådan här Fjortis uppväxt; granska deras uppfostran, deras mödrars och pappors beteende; se hur det återspeglade sig på barnen, så hade vi snart märkt ett mönster hos vartenda en av dessa ungdomar, nämligen deras föräldrars kompensation för sin uppmärksamslösa uppväxt. Låt mig förklara: föreställ er en person som aldrig fick uppmärksamheten eller behovet av sina föräldrar som varje barn kräver; när detta barn växer upp tillkommer två möjligheter, 

  

1. Antagligen hittar personen sin faders och moders behov någon annanstans - kan bli överkompenserade arbetsnarkomaner, föräldrar som ville visa sina barn vad de aldrig fick: t.ex. pappor som arbetar borta för att ge sina barn pengarna han aldrig fick som barn, eller mammor som inte riktigt fick uppmärksamheten och därför riktar den mot sina barn. 
2. Destruktiva personer, deprimerade personer; "dåliga" personer

När möjlighet ett händer, och den senare (denna med modern som vill ge sina barn uppmärksamhet) inträffar, då börjar saker hända när ett nytt barn ska uppfostras. Föreställ er igen, att denna modern som aldrig fick det nödvändiga, ska hämnas på föräldrarna och denna gången ge sitt barn uppfostran som behövs. Vi får ett barn som konstant badas i föräldrarnas uppmärksamhet som aldrig fanns för modern. 

Alltså: Maja tar upp en godis bit, enorma applåder, alla är glada, barnet ska känna sig uppskattat. Maja säger något som kan likna en mening, stora applåder, alla är glada, barnet ska känna sig uppskattat; Maja går till skolan, stora applåder - Maja gjorde ett prov, uppskattning; Maja gjorde detta, uppskattning - ja, ni förstår. Mönstret ökar, och man ser att varenda sak barnet gör ska få den uppskattning de förtjänar. Till och med korkade saker, som inget normalt barn skulle få applåder av, blir nominerat som den duktigaste ungen någonsin gjort - och resultatet blir ett förvirrat barn. När tonåren kommer och det är dags att börja efterlikna någon från den vuxna världen, har något gått snett: tonåringen är vann vid uppskattningen; men den biologiska delen berättar att det nu är dags att efterlikna de vuxna: mamma och pappa vägrar tro att barnet har vuxit upp, tonåringen har själv ingen aning: hon försöker göra vad vilken normal människa som helst skulle ha gjort: försöka göra som alla andra - anpassa. Resultat? En fjortis. Vi får en tonåring som vill visa för föräldrarna att de faktiskt nu - rent biologiskt - har vuxit upp; har blivit en del av samhället: de härmar de vuxna, och den naturliga processen, alltså lära sig att sminka sig naturligt, att lära sig vilka kläder som man ska ha på sig; dessa saker påstår ungen att den kan lära sig direkt, men påskyndar det istället. Vad som är nu är ett barn som snabbt har lärt sig hur man sminkar sig, vilka kläder som är viktiga, hur man ska se ut, bete sig etc, ett barn som vill vara vuxet, men misslyckas stort. 

Vi får "fjortisar", små vuxna som vill bevisa för mamma och pappa att de kan vara vuxna; att tonåren har kommit till dem, men att det numera är annorlunda - de vill helt enkelt växa upp, men mamma och pappa har inte låtit de. 

Detta hade inget med rökning att göra

En värld utan människan

Del ett 
Del två

”Nu har det gått några miljoner år; lång efter att människan försvann. En ensam observatör svävar spöklikt millimeter över marken, tittar lite mot ruinerna av något gammalt och högt – egentligen något som en gång för längesedan var stort, numera är det sönderfallet och övervuxet – och ser ett ensamt djur stå och beta innanför en av byggnaderna. Det är molnigt i himlen och vilar gör en tung känsla av melankoli i luften: djuret som äter verkar vara ledsen, skepnaden som ser på verkar vara lika tung den med.

Efter en tid närmar sig personen som tittar på byggnaderna, och av någon anledning verkar djuret uppfatta detta; hon tittar upp, spetsar på öronen – försöker sniffa upp doften av fara, misslyckas, men gör det logiska och springer sin väg. Det finns inte en antydan av människan kvar: ingenting som berättar, tyder på eller talar om om den gamla rasen – ingenting förutom ruinerna självklart. Dem enda på flera hundratals mil. Det blev som det blev tillslut, föreställde sig spöket och tittade upp mot himlen, även om han inte var där så kunde han känna den smörtjocka atmosfären, han undrade om det var för människans försvinnande det blev så dystert. Han vände sig om gick iväg han med denna gång, i tron om att han kanske skulle kunna få se djuret en än gång.

 Efter all tecknet av liv hade lämnat platsen var det bara stenarna och det döda gräset kvar; och då – lika plötsligt som det betande djuret hade uppfattat vinken av observatörens existens, ändrades någonting i himlen. Molnen började röra sig åt väster, och bakom; någonstans där borta i den tomma rymden sträckte si g några solstrålar och slickade sig fram bakom molnen; de reflekterades på den blöta marken, och likt vatten avdunstade allt dystert. Om ruiner kunde tala hade det varit nu de berättat för oss att mannen hade fel. Människan var bara tillfällig, inte speciellt viktig, hon gjorde aldrig tillräckligt mycket skada för att låta oss skadas oss för mycket; människan gjorde bara sitt jobb och försvann sedan, som allt annat liv. ”

Redan för tre års sedan (2007) skrevs en bok av den kända journalisten Alan Weisman som heter The World Without Us. Boken är en icke-fiktiv berättelse, som handlar om människans plötsliga försvinnande och sedan hur världen kommer att hantera det. Hur lång tid det kommer att ta för alla utsläpp att försvinna och tillslut resultatet. Han intervjuar biologer, arkeologer och allmänvetare för att ta reda på all fakta det går och beskriver det sedan i sin bok. Förutom Weismans exemplar har tyvärr inte många författare skrivit om framtiden utan människan, utan oftast rört på hennes problem och negativa sidor; kanske till och med skrivit lite smått om det glada, men väldigt sällan. Jag är dock i tron om att människorna inte har en så stor påverkan på världen som det verkar, men har fortfarande den största verkan av alla raser som finns just nu. Med det menar jag att vi ändrar och förstör enorm mycket, men ingenting som naturen med ett ögonblick inte kunde ha fått tillbaka om hon så ville. Alan Weisman berättar att inom två dagar så hade hela New Yorks tunnelbanesystem återfyllts med vatten, och att efter 100 000 tusen år hade koldioxidutsläppen minskat till vad den var innan vi började förorena världens atmosfär.

Men idag ska jag inte tala om vad som kan och inte kan bli utav världen. En värld utan människan är unik, men samtidigt väldigt lik alla andra planeter. Lik på så sätt, att människan självklart inte finns där, och unik på så sätt att människan en gång gjorde. Men för att kalla en planet extraordinär räcker inte bara människans tillvaro, utan också allt liv. Egentligen spelar vår närvaro ingen roll, inte så länge det finns annat: vi är bara högre status än allt annat liv på planeten, eftersom vi tittar genom vårt perspektiv. Om man ska kolla objektivt finns det ingen skillnad på delfin och människa, eller fisk och katt. Massan i föremålet kanske kan spela roll, och då är våra största däggdjur de viktigaste. Anledningen varför vi placeras så högt uppe är i så fall inte vår storlek eller vår betydelse – eller vår tid på jorden, för tro mig, vi är unga – det är helt enkelt vår hjärna. Människan kan tänka, det håller vi alla med om. Till och med den mest korkade personen på jorden har spatialt tänkande, är rumsmedveten: vi, och den dumma personen jag pratade om, är det enda djuret som vet att vi vet att vi en dag kommer att dö. Det är något att skryta om. Men, jag måste tillägga, hjärnan är ett evolutionärt redskap; den är användbar eftersom vi eliminerade behovet av alla andra verktyg (som hastighet, styrka etc.) Men man måste förstå att naturen inte arbetar i hierarki, och att de tillbehör vi har, som vår intelligens och vårt tänkande, inte ska placera oss i toppen av något. En häst kan springa snabbare än oss, en skalbagge kan lyfta mer än oss, och vi kan tänka snabbare och enklare: men i Darwins läror spelar detta ingen roll. Insekternas styrka och hästens snabbhet är exakt lika viktigt som vårt tänkande: det är bara flera olika håll av en utveckling. Därför måste vi idag placera oss på samma likgiltiga spalt som hästen och skalbaggen, och om vi gör detta, så märker vi att när vi väl tar bort oss själva från ytan; så spelar det lika stor roll som om hästen hade försvunnit. Det enda skillnaden mellan oss och alla andra djur är dock den påverkan vi har på jorden. Alltså att vi har möjligheterna att spränga berg, förändra sjöar och forma land – och inget annat djur har denna förmåga. Detta är en självklar aspekt när det gäller försvinnandet att människan, eftersom:

1.  Det vi har skapat kommer att falla i sönder, och när det gör det så kommer vissa byggnader som har förfalligt – som egentligen inte ska förfalla – ge negativa effekter på miljön. 
2.   Det vi har skapat för att förbättra kommer självklart inte ha någon funktion kvar, på så sätt kommer det indirekt förstöra miljön väldigt lätt.

För att gå i botten med hela försvinnandet av människan kan vi påstå för några minuter att det nu har gått en miljon år, och av någon anledning har människans destruktiva vapenförsörjning bara ökat: vi har skapat något som kan förstöra, och som kan göra detta väldigt snabbt. Av tillfällighet och en anledning vi inte kan gå in på nu aktiveras detta vapen: resultatet blir förstörelsen av absolut allt mänskligt liv på jorden och alla planeter vi (om det har blivit så) har bosatt oss på. Katastrofalt, om vi tittar på varenda människa som plötsligt slutar att existera, men inte så märkvärdigt om vi ser det som en hel siffra.

”The death of one man is a disaster; the death of a million is a statistic” – Stalin

Människan är alltså borta; allt annat liv består. Vad är kvar? Vad har förändrats? Vad är skillnaden? Föreställ er att titta på en vägg, och att sedan plötsligt bli skjutna i nacken av en okänd person. Vad är nu? Ingenting. Död. Väggen består, men är den verkligen likadan när ingen tittar på den; och om den förändras, vad är annorlunda med den? Jorden blir tittad på ur det betande djurets ögon, men det betande djuret uppfattar inte jorden som vi gör: alltså, väggen du tittar på innan du dör, den är inget annat än den väggen; men sekunden du dör, så ser man den objektivt – alltså så som den var menat att bli sedd som. Förändringen blir därför objektiv. Människan är borta, jorden fortsätter att utvecklas. Motsvarigheten är att efter ni har blivigt skjutna så fortsätter världen precis som vanligt utanför, men istället för att någon upptäcker mordet, så glöms ni bort för alltid. Då är det bara frågan om skillnaden kvar.

Skillnaden på en subjektiv värld sedd ifrån människans ögon och en värld tittat på utan oss är inte större än skillnaden det blir efter din död framför väggen.

Det läskigaste av allting är att jorden oförändrat hade fortsatt, som folket utanför din lägenhet; och att jorden inte hade gjort mer än den hade gjort en dag i skogen.

För oss är detta möjligtvisst deprimerande, alltså därfär atmosfären för den subjektiva observatören i berättelsen innan var så dyster: men sekunden han försvann tittade solen fram, och verkligheten visade sitt sanna ansikte. Den berättade för oss att ingenting hade förändrats alls. Vi hade bara försvunnit. En man borta, ingen större skada skedd.

Människans natur

Del 1
Del 3










Vill man tänka framåt, sägs det att man alltid först måste kolla bak. Det är dock svårt när det enda konkreta vi har är nuet. Framtiden kanske aldrig kommer, dåtiden har passerat; nutiden är förevig.

”För evigt ska vi vandra runt, mållösa, tomma, tills vi dör” - okänd

 Detta gäller mest när vi ska tänka framåt med den enda begränsningen vi har är vårt subjektiva tänkande. Målet är att placera sig själv så djupt att man inte ser något ifrån vårt perspektiv, utan ifrån allting man tittar på. När vi tittar på nekrosserna i sjön, så är det från nekrosen vi ska titta, och inte från människan. När man kollar på molnen så är det ifrån molnen vi måste observera, inte ifrån oss. Just nu ska vi dock göra en annan sak – vi ska titta på oss själva, vår egen framtid, och göra det samtidigt som vi kollar ifrån människans perspektiv, fast utan att göra det genom vår egen.

Jag kan börja med att berätta just varför teknologin kommer gå mot det biologiska hållet, som jag skrev om i det tidigare inlägget Deus ex machina, detta eftersom det jag kommer att skriva om senare inte kommer att ha något med teknologi att göra.

Det blir en självklarhet när man tittar på intagration av teknologi i vårt samhälle. Att till exempel vapen skulle ha samma utvecking som jag tidigare snackade om är dock tveksam. Vapens utveckling har alltid gått åt motsatta håll än vår teknik: pistoler blir större, och dödandet blir mer avlägset. Från svärd och kniv, till pilbåge – från pilpåge och spjut, till gevär, och från gevär till misiller: alltid längre bort och speciellt för att döda utan att se vad man attackerar. När det gäller icke dödliga saker blir det som sagt annorlunda; vi vill komma närmare det som ger oss nöje och kunna göra det snabbare än vi har gjort tidigare. Det snabbaste och lättaste vi vet är just tankeproccessen, därför det ger oss det lättaste sättet att förstå och klara ut saker. Målet med teknik är samma sak: vi vill förstå och förenkla vår vardag. Alltså – tankar förenklar och gör förståelsen starkare, teknik gör vardagen smidigare och lättare: därför anser jag att den vägen teknologin är påväg, är den vägen jag tidigare beskrev. Internet är bara början av informationsåldern, och Internet är tänkandet materialiserat; vårt mål är alltså att blanda den förenklade teknologin med dessa konkreta tankar som vi skapat; och sedan få tillbaka det till ursprungs idén. Vi gör alltså en full cirkel. Vi har extraherat tänkandet i två former: vi kallar det informationsåldern och teknologin. Vi har placerat det utanför och modifierat det, förbättrat det och gjort det lättare för oss att använda, och om några år ska vi bara lägga tillbaka det där det tillhör; förbättrat, förändrat och optimalt.

I vilket fall som helst, denna artiklen skulle inte handla om vår teknik, utan om framtiden; och i motsats till vanligt tänkande då framtid är synonym med teknologi, påstår vi att framtid enbart är samma sak som förändring, och inget annat.


Vad kommer att förändras?


Om vi ska titta på mänskligheten måste vi först kolla på varje individ. En människa förändras aldrig, det är jag rätt så säker på. Dina åsikter, dina idéer, det är alltid formade av allting runt dig – och så länge allting runt dig förändras kommer dina åsikter att förändras. Eftersom detta nu blir en självklarhet föreslår jag att vi neutraliserar det, så att den lilla förändring som finns kvar enbart är den jag ska prata om nu. Deal? Okej, i alla fall, jag kan börja med att förklara vad jag menar med den icke förändrade människan: alltså, varje person har så pass hårda grunder på sitt troende (de grunderna är formade av samhället, men det skulle vi inte räkna med i detta inlägg) att det nästan är omöjligt att rubba det. Föreställ er istället en boll; bollen är vårt medvetande, och den består av allting vi har upplevt och sett. Våra värderingar och åsikter, den består av allt det där. Nu tar vi en toarulle och tittar genom mynningen. Toarullen är jaget, och rörelsen av rullen representerar förändring. På så sätt ändras bara våra perspektiv då vi tittar på olika delar av bollen. Nya upplevelser läggs på och fokus hamnar på det; vi börjar tycka att vi numera har förändrats.

Tar vi nu en större boll och kallar detta det kollektiva samhället mänskligheten, och använder en större toarulle att titta genom börjar saker förändras. Vi får plötsligt en samling av tid och platser som inte verkar ha ett slut; ett tidslöst samhälle, där varje människas individualitet bildar en samhörighet. Det är nu vi tar tillbaka det vi neutraliserade innan: alltså, toarullen åker runt över den gigantiska, ännu större bollen och letar runt, varje del som hamnar i fokus börjar sakta förändra den kollektiva svärmen – det blir plötsligt så att vårt gemensamme medvetande tror att det med har förändrats, och när det börjar tro så, börjar varje individ i svärmen tro det samma. Detta är grundtankarna eller den stabila grunden jag pratade om innan, som nu är tillbaka. Vi ändras och förändrar vårt eget medvetande, medan vi förändrar det stora medvetandet; medan vi förändras det, ändrar vi vårt eget perspektiv och lägger till ett nytt. Hänger du med?

Så, vi har alltså ett gigantiskt samhälle som bygger på förändring av individen, som i sin tur bygger på förändring av samhället, som i oändligheten fortsätter i en cirkel. Till och med lita för paradoxalt för att vara sant, men men.

I alla fall, människan förändras inte, perspektiv gör. Samhället förändras inte, människan gör. Alltså, när ett samhälle når vår framtida punkt förändras vi, eftersom vårt perspektiv på grunden av allt tänkande är förändrat med. För att svara på rubriken vad som kommer att förändas, (för många användningar av ordet förändring) är ingenting, i alla fall inte på det sättet vi vill att det ska. Jag är rätt så säker på att även när man bortser från den teknologiska aspekten - den när vi har gjort människa, information och maskin till ett – så kommer vi fortfarande leta runt på samma delar av bollen. Den enda skillnaden är där efter miljön. Vi beter oss likadant som vi gjorde tusen år sedan, men ändå inte likadant. Varför? Eftersom våra grundtankar har förändrats; och den har gjort så på grund av vårt egen teknologi. Det verkas nu som att vår framtid, förändring och mänsklig natur har blivit nära vevat med varandra. Vågar man kalla det en slags symbios redan?

Förändring är beroende av teknologi. Vi är inte mer civiliserade: vi är bara tvingade till att lyda lagar. Människan kommer därför bli ett vaksamt djur, närmare bundna till teknologin än något annat däggdjur – det blir en faktor som spelar stor roll – och vad blir då av framtiden? Jag föreställer mig en gudomlig människa (vi talar väldigt långt fram) med väldigt mycket information, alldeles för mycket för ens eget bästa – om det ens är möjligt – där teknik och människa är ett, det kollektiva medvetandet är nu en konkret verklighet, då inga minnen och upplevelser stannar odelade. Vi själva stannar dock lika brutala med denna kunskap och dessa förmågor, även om det egentligen känns som motsatsen är mer sann.

Förändring – ändring av perspektiv – vad man än vill kalla det. Det enda egentliga jag tror väntar vår framtid är helt enkelt förståelsen att vi per natur är vad vi är, och aldrig kommer att förändas. Tekniken ändras, kommer närmare, och värdlen växer i takt med vår kommunikation, men människan stannar densamma. Dum, naiv, optimistisk och ensam. För så ska vi vandra, tills vi dör.

Deus Ex Machina

Del 2
Del 3



Jag undrar hur lång tid det tar innan människan når en ny förändringspunkt. En andra renässans, som
Animatrix skaparna satte det: den tiden då människa och maskin blir ett, eller rättare sagt: då vår teknologi når en sådan punkt, en såkallad teknologisk singularitet, att maskin och människa hamnar i symbios. Ett sammanbete som sträcker sig bortom våra nuvarande teknologiska behov och sätter sig djupt i kroppen på oss.


Jag kom att tänka på det då jag tittade på Apples Iphone 4 video om design. Det slog mig att det Apple var ett företag som faktiskt nu satsar riktigt stort på att klippa bryggan mellan funktion och estetisk skönhet. Det har alltid varit så att framstående teknik har offrats sitt utseende för att verkligen få ut något av det, medan alla andra av våra skapelser alltid sett design som den viktigaste sidan.

Med Iphone verkar Apple ha ändrat detta, eller egentligen bara tagit det första steget, ett steg mot en större utveckling, men en utveckling ändå. När vi är äldre kommer denna utveckling förhoppningsvisst ha nått en bra bit – då design och funktion är synonym, kommer teknik ha nått en ny punkt. Vi kanske till och med är nära en liten mini revolution här. Teknikens århundrade har gått, vi utvecklar snabbare och bättre datorer som är hälften så stora som de förra var och vi gör det vartannat år. Design puttar in sig själv i ledet nu och vill vara med och leka, och för första gången låter vi den, enbart för att vi har kommit fram till att det faktiskt kanske kan fungera.

Detta är teknologikens första utveckling, i denna serie av artiklar angående vår framtid. I första delen ska vi prata om teknik och maskineri, i den andra blir det mer om människans utveckling och natur och tillslut i den tredje delen, med en värld utan människan.



Teknologi och design



Det börjar snart, övergången av natur till maskin. Ur maskin, människa; ur människa: maskin. Jag tror på att det kommer en tid då Internet är en så stor del av oss att vi inte kommer att kunna känna oss hela utan vår alter egon nära oss. Barn och ungdomar som sitter uppkopplade konstant och känner sig nakna utan sin profil. Vi kommer bli så hopplöst bundna av informationsåldern att vi inte kommer att vara oss själva utan den.

Föreställ er att alltid veta er position, eller att konstant kunna skriva ner en tanke ni har. Alltid veta allting om allt, uppleva en film direkt; eller till och med åt det extrema: föreställ er att kunna lära er språk, avancerad matematik och kvantfysik vid behov. (Föreställ er nu att detta tas bort ifrån er). Vi ser redan nu antydan av liknande saker; nästan alla som är aktiva internetanvändare vet vad det är. Vi ser det som profiler, signaturer och användarnamn, bilder och påhittade pseudonym: en del av oss som inte riktigt är vi, men ändå en väldigt personlig del av oss. Det är nu bara i fosterstadiet, men tänk er om vi låter utvecklingen fortsätta. Vi har plötsligt en personlighet som inte bara är fysisk, utan digital med. Flickan du ska ut med är inte längre enbart den hon är i baren, utan lika mycket samma som cyberbondage kvinnan som gillar piskor om kvällarna. Din chef är arg och sträng om dagarna, men när han kommer hem är han plötsligt en äventyrare som seglar upp för berg och kan karate. Gränserna är oändliga. Vi kommer att ha forskare/förskolelärare, politiker/städare – sociala skillnader som vi ser det idag kommer att upphöra – och ingenting kommer vara vad det är nu. I formen av chip i hjärna eller klockar på armen, vilket som, så kommer Internet inte att försvinna, utan vara där alltid, och väldigt mycket närmare. Jag tror detta är startskottet till teknikens andra pånyttfödelse. Fortsättningen, likt den första renässansen om sammansättningen av design och teknik, kommer inte vara lika liten. Utveckling behöver alltid ett startskott: alltså någon som vågar ta ett första steg, så att resten förstår att de måste springa

Nästa del av utveckling kommer att vara aningen mer radikal. Människa och maskin blir ett, efter att människan blir omnipotent – detta gör hon genom att sätta all källa till informationen (Internet) var den kan användas lättast: hjärnan. Vi blir ju inte allsmäktiga på riktigt, men ordet är vackert och fint att använda. Som en sidnot kan lägga till att tillräckligt fram i tiden kommer människans eget medvetande inte längre ha något med individualitet att göra: jag tror att sammanförning av information, teknik och människa kommer leda till ett kollektivt samvete. Ingen är en person, utan vi är bara en så pass avancerad civilisation att alla lever som ett. Det är dock för en annan artikel. I vilket fall som helst kommer vi förstå innebörden med att sätta ihop dessa två viktiga element. Ni kan föreställa er resten.

Vad innebär detta då?

När den första människan är där och är redo att ta det första digitala steget, så kommer en hel värld att titta på. Hundratals år senare kommer en ny person ta samma kliv, men denna gång flera gånger större: skillnaden mellan människa och maskin kommer en dag vara så liten att om vi hade frågat ett litet barn, så hade han inte vetat skillnaden mellan vad pappa och teveburk var. Information som information, maskin som människa. En och samma, barnet hade lämnats enbart förvirrad. Idag är detta otänkbart, men innan var det lika otänkbart att kunna ladda ner en film på under en kvart, ännu mindre förstå ens vad en film var. Precis som vi omöjligt kan förklara för någon från barocken att vi numera kan surfa Facebook genom små skärmar i våra fickor som reagerar på våra fingrar med hjälp av elektroniska känselsensorer, kan vi inte tro oss förstå vad en person från 2500-talet kommer att försöka trycka in i våra huvuden, eller ännu mindre förvänta oss att vi ska förstå.

Vad det hela innebär för oss är helt enkelt att vi en dag kommer att nå en parallell singularitet. Den teknologiska singulariteten är den tiden då maskin blir smartare än människa. Den parallella singulariteten, som jag myntar nu, kallar jag den naturliga singulariteten. Alltså den punkten då vi överträffar evolutionen. Jag tvivlar starkt på att vi orkar vänta på vår utveckling särskilt länge till. Den naturliga singulariteten följs därför kort efter den tekniska: människa överträffar Darwins läror, denna kunskap leder till att maskin överträffas oss: vi motverkar detta genom att sammansätta maskin och människa – en deus ex machina, och stoppar det hemska slutet.

Ett gudomligt gripande helt enkelt. Något omöjligt, som inträffar ändå.

Nästa del kommer senare

A Clockwork Orange

The name of the film, A Clockwork Orange, is based on a colloquial British expression, "as queer as a clockwork orange," meaning a mechanical piece of fruit

När jag för första gången såg denna film hade jag inga förväntningar - förutom kunskapen om att det var Stanley Kubrick som hade regisserat den, satt jag någorlunda tyst och bekväm på stolen. Framför mig började plötsligt färger komma upp, texter och namn som såg ut att vara skrivna i ett typsnitt från skoltidens uppsatser gled över skärmen: filmens titel uppenbarade sig, och sen rösten av Alexander Delarge - en iskall och ond röst - och en tyst, numera ikoniserad låt började spela ur högtalarna.

Nästan alla Kubricks filmer har vad jag kallar blicken. Alltså en karaktär eller flera som tomt och samtidigt meningsfull stirrar in i kameran. Personen gör detta utan att anmärka existensen av kameran, utan att titta på regissören eller utan att lämna karaktär. Avlägsnaden i kontrast med den fulla närvaron av personen ger en rysningar; och så var det här: när Alex Delarge började prata om sina droogs, om mjölkbaren de befann sig på och vad de senare skulle göra (våldta devotchkas) så gick verkligen håret upp på mina armar.

Det är en jävligt bra film. Den har karaktäriserat ondska, givit namn till människans onda handlingar, berättat för oss (med hjälp av Kubricks bildspråk och Anthony Burgess ryska blandning) vad vi försöker göra. Detta är en samhällskritisk film, men inte på samma sätt som andra politiskt filmer. Den största skillnaden är då att denna filmen inte alls är bråkar om sama sak.

När man väl hamnar i det scenariot vi alla just nu befinner oss i, då vi är medborgare, tillkommer ett ansvar. Det blir plötsligt nödvändigt att bry sig, för gör man inte det så tappar man delen i den demokrati vi har i detta land. Man blir tvingad att tänk efter - men precis som allting annat, så funkar det sällan speciellt bra att bli tvingad till något: resultatet blir oftas att man inte vill. Vad som blir kvar är ett samhälle där den som lockar snabbast och starkast från första början är den som vinner. Det brukar sägas att de som sysslar med politik är de smarta i vår samhälle. Det är iallafall en slags oskriven regel: kan någon om Marxismens lära eller vet hur vårt skattesystem egentligen funkar; ja, då är man klassad som smart.
Jag måste säga emot. Vår världs riktiga genier är aldrig involverade i samhället: och de som är, de är ju verkligen inte speciellt smarta de, egentligen. Vi har anlitat idioterna för att styra, och lämnat de som briljerar bakom (om man ska se det genom de hierarkiska systemet), och det är lite vad a Clockwork Orange syftar på.

Kan vi verkligen styra allt? Är det möjligt att utforska den hemskaste delen inom den mänskliga psyket och sen kontrollera det? Finns det ondska?

Vem är det som tar hand om dessa frågor? Inte genierna iallafall, inte i denna filmen. Resultatet blir en krossad man. Ett experiment av samhällets politiska chefer - en person som faktiskt lär sig se det hemska i vad han en gång gjort, men ändå ha styrkan att vilja gå tillbaka. Den handlar inte om ondskan per natur, utan om samhällets gigantiska misslyckande. Alexander Delarge blir kvar, ensam och utkastad av alla, och har inte ens sin enda styrka kvar: beethovens kompositoner.


Jag fortsätter att tänka på filmen, rysa och längta tillbaka. Ett mästerverk, som handlar om ett samhälle påväg ner, en man på samma väg och en värld åt helvete. Politiskt samhälls kritisk utan en gnutta politik i, fantastiskt! När filmen tar slut har Alexander en ny blick; inte längre i kontrast med sina motsatser, utan denna gången annorlunda: i hans blick ser man en person som har kommit tillbaka till en sak de förlorat en lång tid sedan, man ser lycka och förståelse. Vad de skapade var bara värre än de från början - han gör det han gjorde innan, men nu vet han exakt vad han håller på med.

Full Metal Jacket

Jag har fått för mig att det är rätt att begränsa nerladdningen av titlar som man vill ha, och istället faktiskt köpa filmerna som man respekterar själv. Enligt undersökningar köper faktiskt folk som laddar ner mer filmer än de som inte gör. Jag själv har väldigt stor respekt för en regissör - och vägrar att ladda ner hans filmer; vilket betyder att jag köper dem. Första gången jag såg en Stanley Kubrick film fastnade jag direkt för hans förmåga att förmedla känslor genom enkla kameravinklar. Det känns fortfarande både nostalgiskt och magiskt att titta på The Shining, A Clockwork Orange eller 2001, med både Kubricks nyformade idéer och kameravinklar och författarnas underbara berättelser som filmerna är baserade på.

En av hans finaste verk är dock hans berättelse baserad på två olika journalisters böcker om deras upplevelser i Vietnamkriget: Full Metal Jacket.
Filmen handlar om James T. Davis, eller Joker, som han blir kallad genom filmen och hans egentolkade erfarenheter av våldet. Ett eget våld, må man säga, som visar både krigets kalla och känslolösa sida och den subjektiva hårda sidan som Joker och hans bröder lägger till - låt det vara allt från svart humör till satirisk kritik mot regeringar. Man får känslan av att det faktiskt är ett essentiellt övervåld, att bilderna som visas inte är för att lura och förmedla känslor till oss; utan att Stanley serverar oss den rå, neutral och att vi själva tolkar den som vi vill. Det kanske är därför filmen verkar ha så många olika sidor av sig själv, då den bara reflekterar åskådarens tankar, som ger mångfaldiga scener som är väldigt bra gjorda. Musikvalet kan i första hand kännas slumpmässigt, men efter andra gången man ser den förstår man precis varför det spelas upp. Varje kameravinkel känns genomtänkt och viktig, och man olikt andra filmer är det vissa sceners komposition man minns. Karaktärerna är lagom bindande och man minns de, lika väl som man minns scenerna och musiken från eftertexterna.

När det har gått cirka 40 minuter in i filmen sitter jag blixtstilla, varje replik som talas ekar i tankarna - det är klassiska scener, delar som inte glöms, repliker som man som man alltid minns: Seven-six-two millimeter. Full metal jacket.

Och när filmer tar slut sitter jag stilla en stund för att verkligen låta respekten jag hade för filmskaparna sjunka in i eftertexterna.

Det är fjärde gången jag ser denna film och jag får samma känsla som alltid mot slutet - en varm mager inlevelse i magen och rysningarna i ryggraden. Det känns som att vara kär, men i helt fel person; som i någon farlig. Berusande men fortfarande så hemskt.
När Joker väl når sin destination känner man sig lika fullbordad som han borde ha varit, samtidigt som man nu mera vet att krig inte är lika glamuröst som man kanske från början började tro - och att Joker kanske inte känner så ändå.

Det är en vacker film som visar både fina och hemska sidor hos människan – som både neutraliserar varandra och styrker. Som omslaget antyder, handlar filmen om slags dualitet, som Joker själv sätter det, med både peacesymbolen och texten över hjälmen, och det visar sig genom hela filmen.

Precis som Full Metal Jacket är jag lika dubbelsidig. Då jag brinner för rättigheterna att få ladda ner, vill jag fortfarande välja vart min laglydning ska gå. Dessa människor förtjänar det, om inte mina pengar, åtminstone mina tankar och min förmåga att sprida deras ord. Se hans filmer folk, och berätta för alla andra om de på vägen! Helt enkelt en underbar film