Jag har fått för mig att det är rätt att begränsa nerladdningen av titlar som man vill ha, och istället faktiskt köpa filmerna som man respekterar själv. Enligt undersökningar köper faktiskt folk som laddar ner mer filmer än de som inte gör. Jag själv har väldigt stor respekt för en regissör - och vägrar att ladda ner hans filmer; vilket betyder att jag köper dem. Första gången jag såg en Stanley Kubrick film fastnade jag direkt för hans förmåga att förmedla känslor genom enkla kameravinklar. Det känns fortfarande både nostalgiskt och magiskt att titta på The Shining, A Clockwork Orange eller 2001, med både Kubricks nyformade idéer och kameravinklar och författarnas underbara berättelser som filmerna är baserade på.
En av hans finaste verk är dock hans berättelse baserad på två olika journalisters böcker om deras upplevelser i Vietnamkriget: Full Metal Jacket.
Filmen handlar om James T. Davis, eller Joker, som han blir kallad genom filmen och hans egentolkade erfarenheter av våldet. Ett eget våld, må man säga, som visar både krigets kalla och känslolösa sida och den subjektiva hårda sidan som Joker och hans bröder lägger till - låt det vara allt från svart humör till satirisk kritik mot regeringar. Man får känslan av att det faktiskt är ett essentiellt övervåld, att bilderna som visas inte är för att lura och förmedla känslor till oss; utan att Stanley serverar oss den rå, neutral och att vi själva tolkar den som vi vill. Det kanske är därför filmen verkar ha så många olika sidor av sig själv, då den bara reflekterar åskådarens tankar, som ger mångfaldiga scener som är väldigt bra gjorda. Musikvalet kan i första hand kännas slumpmässigt, men efter andra gången man ser den förstår man precis varför det spelas upp. Varje kameravinkel känns genomtänkt och viktig, och man olikt andra filmer är det vissa sceners komposition man minns. Karaktärerna är lagom bindande och man minns de, lika väl som man minns scenerna och musiken från eftertexterna.
När det har gått cirka 40 minuter in i filmen sitter jag blixtstilla, varje replik som talas ekar i tankarna - det är klassiska scener, delar som inte glöms, repliker som man som man alltid minns: Seven-six-two millimeter. Full metal jacket.
Och när filmer tar slut sitter jag stilla en stund för att verkligen låta respekten jag hade för filmskaparna sjunka in i eftertexterna.
Det är fjärde gången jag ser denna film och jag får samma känsla som alltid mot slutet - en varm mager inlevelse i magen och rysningarna i ryggraden. Det känns som att vara kär, men i helt fel person; som i någon farlig. Berusande men fortfarande så hemskt.
När Joker väl når sin destination känner man sig lika fullbordad som han borde ha varit, samtidigt som man nu mera vet att krig inte är lika glamuröst som man kanske från början började tro - och att Joker kanske inte känner så ändå.
Det är en vacker film som visar både fina och hemska sidor hos människan – som både neutraliserar varandra och styrker. Som omslaget antyder, handlar filmen om slags dualitet, som Joker själv sätter det, med både peacesymbolen och texten över hjälmen, och det visar sig genom hela filmen.
Precis som Full Metal Jacket är jag lika dubbelsidig. Då jag brinner för rättigheterna att få ladda ner, vill jag fortfarande välja vart min laglydning ska gå. Dessa människor förtjänar det, om inte mina pengar, åtminstone mina tankar och min förmåga att sprida deras ord. Se hans filmer folk, och berätta för alla andra om de på vägen! Helt enkelt en underbar film
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar