Vår gemensamma nämnare

Vi har alla något gemensamt: något som får oss att rysa av välbehag – något som får oss att känna känslor vi aldrig haft innan; inspirerar oss, hjälper oss; sätter oss i välbehag: placerar oss i tillfällen vi aldrig skulle klarat oss utan.

Det unifierar; massproducerar; integrerar: det ger oss takt, rysning och beat. Samarbete och makt. Idag är det bortglömt dock. En norm, som ingen minns, en vardagligterm som är förbisedd: vi tror att vi njuter, men vi har aldrig nått så långt. Ni vet nog vad jag pratar om, för som sagt, vi har alla upplevt det: vi alla känner igen det – för dess gemensamma struktur, det spridande fenomenet – det är musik. För vem har suttit ner med hörlurarna på och verkligen lyssnat? Inte på texten, melodin eller takten; utan på känslan av välbehag den ger. Jag kan likna det vid en sak och det är medicin, narkotika – inget jag borde gå in på här.

Känslan är densamma, men varför? Inget vet egentligen, effekten av musik är diskuterat och forskat om, säkerligen ingen av mina läsare vill läsa, vilket förklarar varför jag inte länkar till det. Vi kan argumentera om det, ta reda på så mycket fakta om det som möjligt: men det slutar alltid med denna mix av biologiska anatomi, de kemiska hormonerna som släpps ut i hjärnbalken, och den freudianska psykologin som vi alla är så skeptiska mot. 

Varför blir vi så påverkade av det?

Huxley frågade sig själv denna fråga i början av nittonhundratalet. Varför blir vi stimulerade? Varför njuter vi av vissa saker? Hans idéer var inte psykologiska som Sigmund Freuds, inte övernaturliga som Jungs, utan hamnade någonstans emellan. En möjlig värld för den veteskapliga: men tillräckligt abstrakt för att hamna utanför vår egen. Föreställ er att musik är, likt meditation, en väg till denna värld vi inte upplever – i så fall skulle varje gång vi påmindes om det förlorade stället, njutning fylla våra nerver. Han kallade allting vi hade gemensamt detta: stenar, kristaller, levande färger, mjuka och lena saker – vägen till denna världen.

"And the night shall be filled with music,
And the cares that infest the day
Shall fold their tents like the Arabs
And as silently steal away."
~Henry Wadsworth Longfellow, The Day Is Done

Jag drömde en dröm en gång som jag glömde bort. Månader senare satt jag i en buss, och plötsligt, som en plötslig inblick under vattenytan, insåg jag vart jag satt: jag kände en doft som inte var där, som var så levande och inbillande att jag tappade mig totalt. Det kändes som kärlek i kroppen: som om personen jag älskade satt bredvid mig – min egen flickvän möjligtvisst – men de enda som var i närheten var alkoholiserade uteliggare. Det var som en massiv återblick, ett minne jag haft väldigt länge sedan, men sedan glömt bort. Det enda jag kunde relatera till var denna dröm, och plötsligt var det klart varför jag njöt av den mjuka lukten. Huxley hade rätt anser jag, vad han berättade i sina essäer verkade stämma: jag saknade något jag inte hade någon aning om – jag visste inte ens vad det var. Men ändå; varje gång jag lyssnar på musik eller upplevde den tillbakablicken, så kände jag vad jag kände då: tillståndet vi når när vi lyssnar på låtarna, som t.ex. rytmen, välbehaget, och inspirationen. Vår gemensamma nämnare, där allting som kan spåras tillbaka till var just saknad.

Fast å andra sidan, när vi tänker tillbaka till anledningarna bakom välbehag och dessa kompositioner av rytmiska noter som skapar sådan gemensamhet, tappar vi syftet med den. Letande tar död på känslan: tänkaren tänker tillslut för mycket.

Vi behöver inte tänka för att förstå saker alltid: mystiken bakom saknaden vi känner när vi lyssnar på detta är så pass bra, att anledningarna omöjligt hade uppbyggt något bättre – så varför försöka?

Musik är vackert, och jag lämnar det därför så.