A Clockwork Orange

The name of the film, A Clockwork Orange, is based on a colloquial British expression, "as queer as a clockwork orange," meaning a mechanical piece of fruit

När jag för första gången såg denna film hade jag inga förväntningar - förutom kunskapen om att det var Stanley Kubrick som hade regisserat den, satt jag någorlunda tyst och bekväm på stolen. Framför mig började plötsligt färger komma upp, texter och namn som såg ut att vara skrivna i ett typsnitt från skoltidens uppsatser gled över skärmen: filmens titel uppenbarade sig, och sen rösten av Alexander Delarge - en iskall och ond röst - och en tyst, numera ikoniserad låt började spela ur högtalarna.

Nästan alla Kubricks filmer har vad jag kallar blicken. Alltså en karaktär eller flera som tomt och samtidigt meningsfull stirrar in i kameran. Personen gör detta utan att anmärka existensen av kameran, utan att titta på regissören eller utan att lämna karaktär. Avlägsnaden i kontrast med den fulla närvaron av personen ger en rysningar; och så var det här: när Alex Delarge började prata om sina droogs, om mjölkbaren de befann sig på och vad de senare skulle göra (våldta devotchkas) så gick verkligen håret upp på mina armar.

Det är en jävligt bra film. Den har karaktäriserat ondska, givit namn till människans onda handlingar, berättat för oss (med hjälp av Kubricks bildspråk och Anthony Burgess ryska blandning) vad vi försöker göra. Detta är en samhällskritisk film, men inte på samma sätt som andra politiskt filmer. Den största skillnaden är då att denna filmen inte alls är bråkar om sama sak.

När man väl hamnar i det scenariot vi alla just nu befinner oss i, då vi är medborgare, tillkommer ett ansvar. Det blir plötsligt nödvändigt att bry sig, för gör man inte det så tappar man delen i den demokrati vi har i detta land. Man blir tvingad att tänk efter - men precis som allting annat, så funkar det sällan speciellt bra att bli tvingad till något: resultatet blir oftas att man inte vill. Vad som blir kvar är ett samhälle där den som lockar snabbast och starkast från första början är den som vinner. Det brukar sägas att de som sysslar med politik är de smarta i vår samhälle. Det är iallafall en slags oskriven regel: kan någon om Marxismens lära eller vet hur vårt skattesystem egentligen funkar; ja, då är man klassad som smart.
Jag måste säga emot. Vår världs riktiga genier är aldrig involverade i samhället: och de som är, de är ju verkligen inte speciellt smarta de, egentligen. Vi har anlitat idioterna för att styra, och lämnat de som briljerar bakom (om man ska se det genom de hierarkiska systemet), och det är lite vad a Clockwork Orange syftar på.

Kan vi verkligen styra allt? Är det möjligt att utforska den hemskaste delen inom den mänskliga psyket och sen kontrollera det? Finns det ondska?

Vem är det som tar hand om dessa frågor? Inte genierna iallafall, inte i denna filmen. Resultatet blir en krossad man. Ett experiment av samhällets politiska chefer - en person som faktiskt lär sig se det hemska i vad han en gång gjort, men ändå ha styrkan att vilja gå tillbaka. Den handlar inte om ondskan per natur, utan om samhällets gigantiska misslyckande. Alexander Delarge blir kvar, ensam och utkastad av alla, och har inte ens sin enda styrka kvar: beethovens kompositoner.


Jag fortsätter att tänka på filmen, rysa och längta tillbaka. Ett mästerverk, som handlar om ett samhälle påväg ner, en man på samma väg och en värld åt helvete. Politiskt samhälls kritisk utan en gnutta politik i, fantastiskt! När filmen tar slut har Alexander en ny blick; inte längre i kontrast med sina motsatser, utan denna gången annorlunda: i hans blick ser man en person som har kommit tillbaka till en sak de förlorat en lång tid sedan, man ser lycka och förståelse. Vad de skapade var bara värre än de från början - han gör det han gjorde innan, men nu vet han exakt vad han håller på med.