Människans natur

Del 1
Del 3










Vill man tänka framåt, sägs det att man alltid först måste kolla bak. Det är dock svårt när det enda konkreta vi har är nuet. Framtiden kanske aldrig kommer, dåtiden har passerat; nutiden är förevig.

”För evigt ska vi vandra runt, mållösa, tomma, tills vi dör” - okänd

 Detta gäller mest när vi ska tänka framåt med den enda begränsningen vi har är vårt subjektiva tänkande. Målet är att placera sig själv så djupt att man inte ser något ifrån vårt perspektiv, utan ifrån allting man tittar på. När vi tittar på nekrosserna i sjön, så är det från nekrosen vi ska titta, och inte från människan. När man kollar på molnen så är det ifrån molnen vi måste observera, inte ifrån oss. Just nu ska vi dock göra en annan sak – vi ska titta på oss själva, vår egen framtid, och göra det samtidigt som vi kollar ifrån människans perspektiv, fast utan att göra det genom vår egen.

Jag kan börja med att berätta just varför teknologin kommer gå mot det biologiska hållet, som jag skrev om i det tidigare inlägget Deus ex machina, detta eftersom det jag kommer att skriva om senare inte kommer att ha något med teknologi att göra.

Det blir en självklarhet när man tittar på intagration av teknologi i vårt samhälle. Att till exempel vapen skulle ha samma utvecking som jag tidigare snackade om är dock tveksam. Vapens utveckling har alltid gått åt motsatta håll än vår teknik: pistoler blir större, och dödandet blir mer avlägset. Från svärd och kniv, till pilbåge – från pilpåge och spjut, till gevär, och från gevär till misiller: alltid längre bort och speciellt för att döda utan att se vad man attackerar. När det gäller icke dödliga saker blir det som sagt annorlunda; vi vill komma närmare det som ger oss nöje och kunna göra det snabbare än vi har gjort tidigare. Det snabbaste och lättaste vi vet är just tankeproccessen, därför det ger oss det lättaste sättet att förstå och klara ut saker. Målet med teknik är samma sak: vi vill förstå och förenkla vår vardag. Alltså – tankar förenklar och gör förståelsen starkare, teknik gör vardagen smidigare och lättare: därför anser jag att den vägen teknologin är påväg, är den vägen jag tidigare beskrev. Internet är bara början av informationsåldern, och Internet är tänkandet materialiserat; vårt mål är alltså att blanda den förenklade teknologin med dessa konkreta tankar som vi skapat; och sedan få tillbaka det till ursprungs idén. Vi gör alltså en full cirkel. Vi har extraherat tänkandet i två former: vi kallar det informationsåldern och teknologin. Vi har placerat det utanför och modifierat det, förbättrat det och gjort det lättare för oss att använda, och om några år ska vi bara lägga tillbaka det där det tillhör; förbättrat, förändrat och optimalt.

I vilket fall som helst, denna artiklen skulle inte handla om vår teknik, utan om framtiden; och i motsats till vanligt tänkande då framtid är synonym med teknologi, påstår vi att framtid enbart är samma sak som förändring, och inget annat.


Vad kommer att förändras?


Om vi ska titta på mänskligheten måste vi först kolla på varje individ. En människa förändras aldrig, det är jag rätt så säker på. Dina åsikter, dina idéer, det är alltid formade av allting runt dig – och så länge allting runt dig förändras kommer dina åsikter att förändras. Eftersom detta nu blir en självklarhet föreslår jag att vi neutraliserar det, så att den lilla förändring som finns kvar enbart är den jag ska prata om nu. Deal? Okej, i alla fall, jag kan börja med att förklara vad jag menar med den icke förändrade människan: alltså, varje person har så pass hårda grunder på sitt troende (de grunderna är formade av samhället, men det skulle vi inte räkna med i detta inlägg) att det nästan är omöjligt att rubba det. Föreställ er istället en boll; bollen är vårt medvetande, och den består av allting vi har upplevt och sett. Våra värderingar och åsikter, den består av allt det där. Nu tar vi en toarulle och tittar genom mynningen. Toarullen är jaget, och rörelsen av rullen representerar förändring. På så sätt ändras bara våra perspektiv då vi tittar på olika delar av bollen. Nya upplevelser läggs på och fokus hamnar på det; vi börjar tycka att vi numera har förändrats.

Tar vi nu en större boll och kallar detta det kollektiva samhället mänskligheten, och använder en större toarulle att titta genom börjar saker förändras. Vi får plötsligt en samling av tid och platser som inte verkar ha ett slut; ett tidslöst samhälle, där varje människas individualitet bildar en samhörighet. Det är nu vi tar tillbaka det vi neutraliserade innan: alltså, toarullen åker runt över den gigantiska, ännu större bollen och letar runt, varje del som hamnar i fokus börjar sakta förändra den kollektiva svärmen – det blir plötsligt så att vårt gemensamme medvetande tror att det med har förändrats, och när det börjar tro så, börjar varje individ i svärmen tro det samma. Detta är grundtankarna eller den stabila grunden jag pratade om innan, som nu är tillbaka. Vi ändras och förändrar vårt eget medvetande, medan vi förändrar det stora medvetandet; medan vi förändras det, ändrar vi vårt eget perspektiv och lägger till ett nytt. Hänger du med?

Så, vi har alltså ett gigantiskt samhälle som bygger på förändring av individen, som i sin tur bygger på förändring av samhället, som i oändligheten fortsätter i en cirkel. Till och med lita för paradoxalt för att vara sant, men men.

I alla fall, människan förändras inte, perspektiv gör. Samhället förändras inte, människan gör. Alltså, när ett samhälle når vår framtida punkt förändras vi, eftersom vårt perspektiv på grunden av allt tänkande är förändrat med. För att svara på rubriken vad som kommer att förändas, (för många användningar av ordet förändring) är ingenting, i alla fall inte på det sättet vi vill att det ska. Jag är rätt så säker på att även när man bortser från den teknologiska aspekten - den när vi har gjort människa, information och maskin till ett – så kommer vi fortfarande leta runt på samma delar av bollen. Den enda skillnaden är där efter miljön. Vi beter oss likadant som vi gjorde tusen år sedan, men ändå inte likadant. Varför? Eftersom våra grundtankar har förändrats; och den har gjort så på grund av vårt egen teknologi. Det verkas nu som att vår framtid, förändring och mänsklig natur har blivit nära vevat med varandra. Vågar man kalla det en slags symbios redan?

Förändring är beroende av teknologi. Vi är inte mer civiliserade: vi är bara tvingade till att lyda lagar. Människan kommer därför bli ett vaksamt djur, närmare bundna till teknologin än något annat däggdjur – det blir en faktor som spelar stor roll – och vad blir då av framtiden? Jag föreställer mig en gudomlig människa (vi talar väldigt långt fram) med väldigt mycket information, alldeles för mycket för ens eget bästa – om det ens är möjligt – där teknik och människa är ett, det kollektiva medvetandet är nu en konkret verklighet, då inga minnen och upplevelser stannar odelade. Vi själva stannar dock lika brutala med denna kunskap och dessa förmågor, även om det egentligen känns som motsatsen är mer sann.

Förändring – ändring av perspektiv – vad man än vill kalla det. Det enda egentliga jag tror väntar vår framtid är helt enkelt förståelsen att vi per natur är vad vi är, och aldrig kommer att förändas. Tekniken ändras, kommer närmare, och värdlen växer i takt med vår kommunikation, men människan stannar densamma. Dum, naiv, optimistisk och ensam. För så ska vi vandra, tills vi dör.