En värld utan människan

Del ett 
Del två

”Nu har det gått några miljoner år; lång efter att människan försvann. En ensam observatör svävar spöklikt millimeter över marken, tittar lite mot ruinerna av något gammalt och högt – egentligen något som en gång för längesedan var stort, numera är det sönderfallet och övervuxet – och ser ett ensamt djur stå och beta innanför en av byggnaderna. Det är molnigt i himlen och vilar gör en tung känsla av melankoli i luften: djuret som äter verkar vara ledsen, skepnaden som ser på verkar vara lika tung den med.

Efter en tid närmar sig personen som tittar på byggnaderna, och av någon anledning verkar djuret uppfatta detta; hon tittar upp, spetsar på öronen – försöker sniffa upp doften av fara, misslyckas, men gör det logiska och springer sin väg. Det finns inte en antydan av människan kvar: ingenting som berättar, tyder på eller talar om om den gamla rasen – ingenting förutom ruinerna självklart. Dem enda på flera hundratals mil. Det blev som det blev tillslut, föreställde sig spöket och tittade upp mot himlen, även om han inte var där så kunde han känna den smörtjocka atmosfären, han undrade om det var för människans försvinnande det blev så dystert. Han vände sig om gick iväg han med denna gång, i tron om att han kanske skulle kunna få se djuret en än gång.

 Efter all tecknet av liv hade lämnat platsen var det bara stenarna och det döda gräset kvar; och då – lika plötsligt som det betande djuret hade uppfattat vinken av observatörens existens, ändrades någonting i himlen. Molnen började röra sig åt väster, och bakom; någonstans där borta i den tomma rymden sträckte si g några solstrålar och slickade sig fram bakom molnen; de reflekterades på den blöta marken, och likt vatten avdunstade allt dystert. Om ruiner kunde tala hade det varit nu de berättat för oss att mannen hade fel. Människan var bara tillfällig, inte speciellt viktig, hon gjorde aldrig tillräckligt mycket skada för att låta oss skadas oss för mycket; människan gjorde bara sitt jobb och försvann sedan, som allt annat liv. ”

Redan för tre års sedan (2007) skrevs en bok av den kända journalisten Alan Weisman som heter The World Without Us. Boken är en icke-fiktiv berättelse, som handlar om människans plötsliga försvinnande och sedan hur världen kommer att hantera det. Hur lång tid det kommer att ta för alla utsläpp att försvinna och tillslut resultatet. Han intervjuar biologer, arkeologer och allmänvetare för att ta reda på all fakta det går och beskriver det sedan i sin bok. Förutom Weismans exemplar har tyvärr inte många författare skrivit om framtiden utan människan, utan oftast rört på hennes problem och negativa sidor; kanske till och med skrivit lite smått om det glada, men väldigt sällan. Jag är dock i tron om att människorna inte har en så stor påverkan på världen som det verkar, men har fortfarande den största verkan av alla raser som finns just nu. Med det menar jag att vi ändrar och förstör enorm mycket, men ingenting som naturen med ett ögonblick inte kunde ha fått tillbaka om hon så ville. Alan Weisman berättar att inom två dagar så hade hela New Yorks tunnelbanesystem återfyllts med vatten, och att efter 100 000 tusen år hade koldioxidutsläppen minskat till vad den var innan vi började förorena världens atmosfär.

Men idag ska jag inte tala om vad som kan och inte kan bli utav världen. En värld utan människan är unik, men samtidigt väldigt lik alla andra planeter. Lik på så sätt, att människan självklart inte finns där, och unik på så sätt att människan en gång gjorde. Men för att kalla en planet extraordinär räcker inte bara människans tillvaro, utan också allt liv. Egentligen spelar vår närvaro ingen roll, inte så länge det finns annat: vi är bara högre status än allt annat liv på planeten, eftersom vi tittar genom vårt perspektiv. Om man ska kolla objektivt finns det ingen skillnad på delfin och människa, eller fisk och katt. Massan i föremålet kanske kan spela roll, och då är våra största däggdjur de viktigaste. Anledningen varför vi placeras så högt uppe är i så fall inte vår storlek eller vår betydelse – eller vår tid på jorden, för tro mig, vi är unga – det är helt enkelt vår hjärna. Människan kan tänka, det håller vi alla med om. Till och med den mest korkade personen på jorden har spatialt tänkande, är rumsmedveten: vi, och den dumma personen jag pratade om, är det enda djuret som vet att vi vet att vi en dag kommer att dö. Det är något att skryta om. Men, jag måste tillägga, hjärnan är ett evolutionärt redskap; den är användbar eftersom vi eliminerade behovet av alla andra verktyg (som hastighet, styrka etc.) Men man måste förstå att naturen inte arbetar i hierarki, och att de tillbehör vi har, som vår intelligens och vårt tänkande, inte ska placera oss i toppen av något. En häst kan springa snabbare än oss, en skalbagge kan lyfta mer än oss, och vi kan tänka snabbare och enklare: men i Darwins läror spelar detta ingen roll. Insekternas styrka och hästens snabbhet är exakt lika viktigt som vårt tänkande: det är bara flera olika håll av en utveckling. Därför måste vi idag placera oss på samma likgiltiga spalt som hästen och skalbaggen, och om vi gör detta, så märker vi att när vi väl tar bort oss själva från ytan; så spelar det lika stor roll som om hästen hade försvunnit. Det enda skillnaden mellan oss och alla andra djur är dock den påverkan vi har på jorden. Alltså att vi har möjligheterna att spränga berg, förändra sjöar och forma land – och inget annat djur har denna förmåga. Detta är en självklar aspekt när det gäller försvinnandet att människan, eftersom:

1.  Det vi har skapat kommer att falla i sönder, och när det gör det så kommer vissa byggnader som har förfalligt – som egentligen inte ska förfalla – ge negativa effekter på miljön. 
2.   Det vi har skapat för att förbättra kommer självklart inte ha någon funktion kvar, på så sätt kommer det indirekt förstöra miljön väldigt lätt.

För att gå i botten med hela försvinnandet av människan kan vi påstå för några minuter att det nu har gått en miljon år, och av någon anledning har människans destruktiva vapenförsörjning bara ökat: vi har skapat något som kan förstöra, och som kan göra detta väldigt snabbt. Av tillfällighet och en anledning vi inte kan gå in på nu aktiveras detta vapen: resultatet blir förstörelsen av absolut allt mänskligt liv på jorden och alla planeter vi (om det har blivit så) har bosatt oss på. Katastrofalt, om vi tittar på varenda människa som plötsligt slutar att existera, men inte så märkvärdigt om vi ser det som en hel siffra.

”The death of one man is a disaster; the death of a million is a statistic” – Stalin

Människan är alltså borta; allt annat liv består. Vad är kvar? Vad har förändrats? Vad är skillnaden? Föreställ er att titta på en vägg, och att sedan plötsligt bli skjutna i nacken av en okänd person. Vad är nu? Ingenting. Död. Väggen består, men är den verkligen likadan när ingen tittar på den; och om den förändras, vad är annorlunda med den? Jorden blir tittad på ur det betande djurets ögon, men det betande djuret uppfattar inte jorden som vi gör: alltså, väggen du tittar på innan du dör, den är inget annat än den väggen; men sekunden du dör, så ser man den objektivt – alltså så som den var menat att bli sedd som. Förändringen blir därför objektiv. Människan är borta, jorden fortsätter att utvecklas. Motsvarigheten är att efter ni har blivigt skjutna så fortsätter världen precis som vanligt utanför, men istället för att någon upptäcker mordet, så glöms ni bort för alltid. Då är det bara frågan om skillnaden kvar.

Skillnaden på en subjektiv värld sedd ifrån människans ögon och en värld tittat på utan oss är inte större än skillnaden det blir efter din död framför väggen.

Det läskigaste av allting är att jorden oförändrat hade fortsatt, som folket utanför din lägenhet; och att jorden inte hade gjort mer än den hade gjort en dag i skogen.

För oss är detta möjligtvisst deprimerande, alltså därfär atmosfären för den subjektiva observatören i berättelsen innan var så dyster: men sekunden han försvann tittade solen fram, och verkligheten visade sitt sanna ansikte. Den berättade för oss att ingenting hade förändrats alls. Vi hade bara försvunnit. En man borta, ingen större skada skedd.